En kvinna i Berlin : dagsboksanteckningar från den 20 april till den 22 juni 1945 : en sann berättelse

De som vill förstå hur det egentligen var måste vända sig till kvinnorna, eftersom männen visade sig vara det svagare könet.    Det står inget författarnamn på omslaget till En kvinna i Berlin, som nu kommer i nyöversättning. Att författaren ville förbli anonym behöver knappast motiveras för läsaren.    Från fredagen den 20 april 1945 till fredagen den 22 juni 1945 noterade en okänd ung tysk kvinna i gamla kassaböcker och på lösa lappar vad som hände henne och invånarna i huset som hon hade tagit sin tillflykt till.     Efter krigets slut sammanförde och renskrev kvinnan sina anteckningar och lämnade dem till en bekant, och de gavs ut första gången på ett amerikanskt förlag 1954 i Sverige på Bokförlaget Forum 1955.     Först 1959 övertalades kvinnan att gå med på en tyskspråkig utgåva och via ett litet schweiziskt förlag nådde den sitt hemland. Men precis som kvinnan anade varken ville eller kunde tyskarna ta den till sig. De ville inte bli påminda, inte ens om sitt eget lidande. Först idag, efter författarens död, har boken återutgivits.      Det man vet om kvinnan är att hon var bildad och berest och tyckte om att fotografera och teckna. Hon var då i trettioårsåldern, förlovad med Gerd som hon i bokens inledning inte har hört av på nio veckor. Hon beskriver sitt yttre så här: Jag själv: blek blondin, ständigt klädd i samma av en tillfällighet räddade vinterkappa.     Kvinnans hem förstördes och hon fick genom en bekant möjlighet att bo i en gammal vindsvåning. Under bombningarna sökte husets invånare skydd i källaren. Här utförde de duktricket och svepte en duk kring munnen och näsan. Ett spöklikt harem, ett galleri till hälften fullt av insvepta dödsmasker. Bara ögonen lever, skriver författaren.     Det är inget ovanligt som skildras i detta unika och skrämmande dokument utan något som miljoner kvinnor har upplevt kampen för överlevnad bland krigets ruiner och i skyddsrum utan vatten, gas och ström. Och ständigt ansatta av hunger, rädsla, förnedring och fulla av avsky för röda armén. Kvinnorna visste vad som väntade dem redan innan ryssarna nådde Berlin. De hade sett rubrikerna i Völkischer Beobachter: 70-årig kvinna skändad, Nunna våldtagen 24 gånger.     Boken saknar varje form av självförhärligande. Befolkningen i staden reduceras till grottmänniskor. De är missunnsamma mot varandra och slåss om den sista potatisen, vägrar öppna dörren när desperata kvinnor bankar på för att rädda sig undan.     Författarens penna är skarp. Hennes näst intill makabra humor, osentimentala, klara blick och nästan kyliga objektivitet gör läsningen av En kvinna i Berlin till en bok man inte glömmer.