Marley och jag

En historia om en familj och om den underbart neurotiska hund som lärde dem vad som egentligen betyder något i livet.

Jenny och John skulle just börja sitt gemensamma liv. De var unga och kära, de hade ett litet hus och inte ett bekymmer i världen. Så bestämde de sig för att öva sina föräldratalanger på en hund. In i deras hem kom Marley, en svansviftande gyllengul labradorvalp. Och tillvaron förändrades för alltid.    Snabbt växte Marley till en bredbröstad fyrtiofemkilos ångvält, en hund som inte liknade någon annan. Han dundrade fram, sprang genom nätdörrar, hälsade alla gäster med en dreglig puss och tuggade i sig det som kom i hans väg, alltifrån pennor till ett använt graviditetstest. Lydnadskurser hjälpte inte, Marley blev relegerad. Det gjorde inte heller de lugnande medel som veterinären skrev ut med kommentaren: ”Tveka inte att ge honom de här.”    Men Marley hade ett gott sinne. Lika vilt som han betedde sig, lika obegränsad var hans tillgivenhet. Marley delade parets glädje när de väntade sitt första barn, och deras sorg när det blev missfall. Plötsligt visade han upp en ny sida då han timme efter timme stod helt stilla och lät Jenny gråta ut i hans päls.    Vart han än kom ställde han till med oreda – och vann allas hjärtan. Hela tiden förblev han orubbligt lojal, även i de stunder då hans familj tvekade om de verkligen skulle kunna ha honom kvar. Villkorslös kärlek, blev de medvetna om, kan ta sig många uttryck.