I dag är barnexperter och politiker eniga om att förskolebarnen själva ska få komma till tals. Samtidigt krävs det från många håll att förskoleverksamheten ska dokumenteras. I den här boken ställer författaren frågan om vuxna lyssnar på barnen när de utformar sätt att dokumentera förskolans verksamhet. Det finns många bra pedagogiska skäl till att dokumentera förskolans verksamhet, men det kan bli alltför mycket, alltför tät och alltför okritisk användning av olika dokumentationsformer. Funderar vi över vilka konsekvenser det kan bli för barnen om de tvingas delta utan att personalen lyssnar på dem? Har inte också barn rätt till en privat sfär, en plats där de bara kan vara sig själva? Blir barnen tillfrågade om de vill bli fotograferade, filmade, citerade och registrerade? Ska de tillfrågas om sådant? Författaren tar upp en ny och intressant diskussion om förhållandet mellan dokumentation och barns medverkan i förskolan som bör intressera förskollärare och andra som arbetar i förskolan samt alla blivande förskollärare.

Boken vänder sig till blivande och verksamma lärare i förskolan. Den kan också vara intressant för verksamma barnpsykologer, barnsjuksköterskor och inte minst förskolebarnens föräldrar.

I dag är barnexperter och politiker eniga om att förskolebarnen själva ska få komma till tals. Samtidigt krävs det från många håll att förskoleverksamheten ska dokumenteras. I den här boken ställer författaren frågan om vuxna lyssnar på barnen när de utformar sätt att dokumentera förskolans verksamhet. Det finns många bra pedagogiska skäl till att dokumentera förskolans verksamhet, men det kan bli alltför mycket, alltför tät och alltför okritisk användning av olika dokumentationsformer. Funderar vi över vilka konsekvenser det kan bli för barnen om de tvingas delta utan att personalen lyssnar på dem? Har inte också barn rätt till en privat sfär, en plats där de bara kan vara sig själva? Blir barnen tillfrågade om de vill bli fotograferade, filmade, citerade och registrerade? Ska de tillfrågas om sådant? Författaren tar upp en ny och intressant diskussion om förhållandet mellan dokumentation och barns medverkan i förskolan som bör intressera förskollärare och andra som arbetar i förskolan samt alla blivande förskollärare.

Boken vänder sig till blivande och verksamma lärare i förskolan. Den kan också vara intressant för verksamma barnpsykologer, barnsjuksköterskor och inte minst förskolebarnens föräldrar.

I dag är barnexperter och politiker eniga om att förskolebarnen själva ska få komma till tals. Samtidigt krävs det från många håll att förskoleverksamheten ska dokumenteras. I den här boken ställer författaren frågan om vuxna lyssnar på barnen när de utformar sätt att dokumentera förskolans verksamhet. Det finns många bra pedagogiska skäl till att dokumentera förskolans verksamhet, men det kan bli alltför mycket, alltför tät och alltför okritisk användning av olika dokumentationsformer. Funderar vi över vilka konsekvenser det kan bli för barnen om de tvingas delta utan att personalen lyssnar på dem? Har inte också barn rätt till en privat sfär, en plats där de bara kan vara sig själva? Blir barnen tillfrågade om de vill bli fotograferade, filmade, citerade och registrerade? Ska de tillfrågas om sådant? Författaren tar upp en ny och intressant diskussion om förhållandet mellan dokumentation och barns medverkan i förskolan som bör intressera förskollärare och andra som arbetar i förskolan samt alla blivande förskollärare.

Boken vänder sig till blivande och verksamma lärare i förskolan. Den kan också vara intressant för verksamma barnpsykologer, barnsjuksköterskor och inte minst förskolebarnens föräldrar.