Skånsk Naturfotofestival skriver 2014: "Mats Andersson är en av de senaste årens mest kreativa svenska naturfotografer. Med en egen, mycket personlig bildstil närmar han sig sina motiv inte för att dokumentera utan för att hitta ett tilltalande konstnärligt uttryck. Bilderna har inte sällan en alldeles speciell, drabbande prägel. Istället för att vara traditionellt föreställande framstår djur och miljöer som närmast drömlika och ändå alldeles självklara. Bilderna skapar han helst ensam under ljusa sommarnätter i de småländska hemmamarkerna då djuren är som mest aktiva. Där hittar han det ljus och den stämning han är ute efter. Anders Geidemark skriver: Ingen – jag säger ingen! – kan förhålla sig likgiltig till en inbunden samling av Mats Anderssons bildkonst. Frågor väcks: Är det här fotografi? Vad föreställer det? Vad menar fotografen? Och så – efter ett tag – faller underbara bitar på plats. Istället väcks minnen till liv: »Ja, nu ser jag...«. För egen del serveras jag den där upplevelsen jag önskar man erhöll varje gång vid besök på ett galleri, på en konsert, eller öppnandet av en ny bok: Känslan av »berörd förflyttelse«. Än är det minnet av ett hjärtdunkande närmöte med en ivägbrakande älg, som återkallas från skogsstigens första stapplande ensamhetssteg. Än är det essensernas tunga myckenhet i kvällen, vid barndomens mandelblomsäng... – Är det kanske just därför!? Just på grund av att konstnären visar oss »känslan« av ett älgmöte; istället för ännu ett fotografiskt avbildat djurporträtt? Berör vår fantasi så att vi verkligen kan urskilja sagobokens skogstroll? Framkallar inom oss doftminnena från barfotaängen; där rådjuren betar i bakgrunden? – Är det därför Mats Anderssons bilder skänker oss glädjen att plötsligt finna oss lyckligt försjunkna i vår inre tidskapsel? Jag tror det. Och jag mottar tacksamt upplevelsen av – Berörd förflyttelse.

Skånsk Naturfotofestival skriver 2014: "Mats Andersson är en av de senaste årens mest kreativa svenska naturfotografer. Med en egen, mycket personlig bildstil närmar han sig sina motiv inte för att dokumentera utan för att hitta ett tilltalande konstnärligt uttryck. Bilderna har inte sällan en alldeles speciell, drabbande prägel. Istället för att vara traditionellt föreställande framstår djur och miljöer som närmast drömlika och ändå alldeles självklara. Bilderna skapar han helst ensam under ljusa sommarnätter i de småländska hemmamarkerna då djuren är som mest aktiva. Där hittar han det ljus och den stämning han är ute efter. Anders Geidemark skriver: Ingen – jag säger ingen! – kan förhålla sig likgiltig till en inbunden samling av Mats Anderssons bildkonst. Frågor väcks: Är det här fotografi? Vad föreställer det? Vad menar fotografen? Och så – efter ett tag – faller underbara bitar på plats. Istället väcks minnen till liv: »Ja, nu ser jag...«. För egen del serveras jag den där upplevelsen jag önskar man erhöll varje gång vid besök på ett galleri, på en konsert, eller öppnandet av en ny bok: Känslan av »berörd förflyttelse«. Än är det minnet av ett hjärtdunkande närmöte med en ivägbrakande älg, som återkallas från skogsstigens första stapplande ensamhetssteg. Än är det essensernas tunga myckenhet i kvällen, vid barndomens mandelblomsäng... – Är det kanske just därför!? Just på grund av att konstnären visar oss »känslan« av ett älgmöte; istället för ännu ett fotografiskt avbildat djurporträtt? Berör vår fantasi så att vi verkligen kan urskilja sagobokens skogstroll? Framkallar inom oss doftminnena från barfotaängen; där rådjuren betar i bakgrunden? – Är det därför Mats Anderssons bilder skänker oss glädjen att plötsligt finna oss lyckligt försjunkna i vår inre tidskapsel? Jag tror det. Och jag mottar tacksamt upplevelsen av – Berörd förflyttelse.

Skånsk Naturfotofestival skriver 2014: "Mats Andersson är en av de senaste årens mest kreativa svenska naturfotografer. Med en egen, mycket personlig bildstil närmar han sig sina motiv inte för att dokumentera utan för att hitta ett tilltalande konstnärligt uttryck. Bilderna har inte sällan en alldeles speciell, drabbande prägel. Istället för att vara traditionellt föreställande framstår djur och miljöer som närmast drömlika och ändå alldeles självklara. Bilderna skapar han helst ensam under ljusa sommarnätter i de småländska hemmamarkerna då djuren är som mest aktiva. Där hittar han det ljus och den stämning han är ute efter. Anders Geidemark skriver: Ingen – jag säger ingen! – kan förhålla sig likgiltig till en inbunden samling av Mats Anderssons bildkonst. Frågor väcks: Är det här fotografi? Vad föreställer det? Vad menar fotografen? Och så – efter ett tag – faller underbara bitar på plats. Istället väcks minnen till liv: »Ja, nu ser jag...«. För egen del serveras jag den där upplevelsen jag önskar man erhöll varje gång vid besök på ett galleri, på en konsert, eller öppnandet av en ny bok: Känslan av »berörd förflyttelse«. Än är det minnet av ett hjärtdunkande närmöte med en ivägbrakande älg, som återkallas från skogsstigens första stapplande ensamhetssteg. Än är det essensernas tunga myckenhet i kvällen, vid barndomens mandelblomsäng... – Är det kanske just därför!? Just på grund av att konstnären visar oss »känslan« av ett älgmöte; istället för ännu ett fotografiskt avbildat djurporträtt? Berör vår fantasi så att vi verkligen kan urskilja sagobokens skogstroll? Framkallar inom oss doftminnena från barfotaängen; där rådjuren betar i bakgrunden? – Är det därför Mats Anderssons bilder skänker oss glädjen att plötsligt finna oss lyckligt försjunkna i vår inre tidskapsel? Jag tror det. Och jag mottar tacksamt upplevelsen av – Berörd förflyttelse.