Lasermannen

Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg. Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person - journalisten och författaren Gellert Tamas.

(Seelig)

Det finns 5 recensioner av boken Lasermannen. Skriv en recension du också - du kan vinna 200 kr varje månad i tävlingen "Månadens recension".

För tio år sedan var Lasermannen en av de mest omtalade personer i vårt land. Han hade skjutit 11 personer, alla av utländsk härkomst, under loppet av ett halvår. Ingen visste vem det var och polisen tycktes famla i mörker. I Gellert Tamas bok Lasermannen följer vi utvecklingen under de månaderna som Stockholm var en stad i skräck, tills den 12 juni 1992 när John Ausonius (alias John Stannerman, alias Wolfgang Zaugg) slutligen greps efter ett bankrån på Södermalm.

Undertiteln till Lasermannen är En berättelse om Sverige. Och där någonstans ligger bokens huvudtes: Tamas menar att Ausonius' dåd var ett resultat av den dåvarande tidsandan. Faktum är att Ausonius till och med själv säger att han kände sig uppmuntrad av den främlingsfientlighet som härskade, med Nydemokrati i riksdagen och all uppmärksamhet som VAM (vitt ariskt motstånd) och andra rasistiska grupper fick i media. Problemet är att den bild vi får av Ausonius ger en entydig bild av en psykopat, som säkerligen hade hittat på vad som helst, i vilken tidsanda som helst. Vi möter en man som uppenbarligen inte kan sortera intryck på ett normalt sätt, och som absolut inte fungerade i samhället. Vi läser om en man som kunde slå ner personer som i hans tycke körde för långsamt eller som tittade på honom på fel sätt. Vi får också reda på att Ausonius gjorde lumpen samtidigt som han var inskriven på Beckomberga, för att få psykisk vård. Och även om Ausonius' kollegor slog larm om hans psykiska tillstånd, blev han inte avstängd utan omplacerad. Sista anhalten var på kungliga slottet.

Lasermannen kan läsas som ett intressant (och skamligt) tidsdokument över en period i svensk nutidshistoria när främlingsfientligheten hade tagit sig in i maktens korridorer. Den kan också läsas som historien om en psykiskt sjuk man som borde ha fått vård innan det var för sent.

Boken bygger på ett rikt källmaterial och intervjuer med poliser, lasermannens offer, f.d vänner, politiker etcetera. Den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig när man väl börjat, och stundom är det som att läsa en deckare. Man får panik när polisen går igenom listan över personer som hyrt bilar av märket "Nissan" och lägger papperet med John Ausonius' namn åt sidan. Gellert Tamas har verkligen lyckats fånga en period i svensk historia som man inte glömmer i första taget.

(Johanna Lisberg Jensen, Bokus)

Under hösten 1991 och våren 1992 sköt en okänd gärningsman, beväpnad med lasergevär, sammanlagt elva personer i Stockholmstrakten. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och sin mörka hudfärg. Efter sex månader greps John Ausonius, Lasermannen. Förutom polisen har han pratat med en enda person: journalisten och författaren Gellert Tamas. Boken belönades med Grävande journalisters pris Guldspaden 2002.