För hundra år sedan samlades den internationella kvinnorösträttsrörelsen till kongress i Stockholm. Selma Lagerlöf och Ellen Key höll tal och kongressdeltagarna färdades som kungligheter i kortege genom stadens centrala delar med standar och unga studentskor i täten. Arrangemangen var ståtliga och pressrapporteringen omfattande. Kampen för allmän rösträtt för män var just avslutad. Nu var det kvinnornas tur - trodde man.

Först 1921, sist i Norden, kunde de svenska kvinnorna gå och rösta i allmänna val. Vägen dit hade varit lång. Det krävdes nästan 40 år av hårt arbete och påtryckningar innan beslutet togs av en oenig riksdag. Vilka var det som drev kampen? Vilka kvinnor var det som ägnade decennier åt att agitera, mobilisera och lobba för en fråga som möttes av spe eller ljumt intresse? Vilka män stöttade dem? Vilka motarbetade dem? Och varför tog det så lång tid?

Barbro Hedvall ger i Vår rättmätiga plats sin bild av den svenska kvinnorösträttsrörelsen och lyfter fram vad som präglade dess medlemmar och arbete - på gott och ont. Boken är rikt illustrerad med foton och dokument från de långa åren av kamp, där LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hade en ledande roll.

För hundra år sedan samlades den internationella kvinnorösträttsrörelsen till kongress i Stockholm. Selma Lagerlöf och Ellen Key höll tal och kongressdeltagarna färdades som kungligheter i kortege genom stadens centrala delar med standar och unga studentskor i täten. Arrangemangen var ståtliga och pressrapporteringen omfattande. Kampen för allmän rösträtt för män var just avslutad. Nu var det kvinnornas tur - trodde man.

Först 1921, sist i Norden, kunde de svenska kvinnorna gå och rösta i allmänna val. Vägen dit hade varit lång. Det krävdes nästan 40 år av hårt arbete och påtryckningar innan beslutet togs av en oenig riksdag. Vilka var det som drev kampen? Vilka kvinnor var det som ägnade decennier åt att agitera, mobilisera och lobba för en fråga som möttes av spe eller ljumt intresse? Vilka män stöttade dem? Vilka motarbetade dem? Och varför tog det så lång tid?

Barbro Hedvall ger i Vår rättmätiga plats sin bild av den svenska kvinnorösträttsrörelsen och lyfter fram vad som präglade dess medlemmar och arbete - på gott och ont. Boken är rikt illustrerad med foton och dokument från de långa åren av kamp, där LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hade en ledande roll.

För hundra år sedan samlades den internationella kvinnorösträttsrörelsen till kongress i Stockholm. Selma Lagerlöf och Ellen Key höll tal och kongressdeltagarna färdades som kungligheter i kortege genom stadens centrala delar med standar och unga studentskor i täten. Arrangemangen var ståtliga och pressrapporteringen omfattande. Kampen för allmän rösträtt för män var just avslutad. Nu var det kvinnornas tur - trodde man.

Först 1921, sist i Norden, kunde de svenska kvinnorna gå och rösta i allmänna val. Vägen dit hade varit lång. Det krävdes nästan 40 år av hårt arbete och påtryckningar innan beslutet togs av en oenig riksdag. Vilka var det som drev kampen? Vilka kvinnor var det som ägnade decennier åt att agitera, mobilisera och lobba för en fråga som möttes av spe eller ljumt intresse? Vilka män stöttade dem? Vilka motarbetade dem? Och varför tog det så lång tid?

Barbro Hedvall ger i Vår rättmätiga plats sin bild av den svenska kvinnorösträttsrörelsen och lyfter fram vad som präglade dess medlemmar och arbete - på gott och ont. Boken är rikt illustrerad med foton och dokument från de långa åren av kamp, där LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hade en ledande roll.