Sfinx

”Claire, Jag vet att min bitterhet består av frusen sorg och slocknad vrede. Men jag ska smälta bitterhetens is. Jag ska komma till min rätt igen. Stiga fram ur skuggorna, ja, det ska jag. Finklädd. Innan det mörknar för dina ögon ska du förstå vem jag är.”

Hon, den första hustrun, riktar sig i brev till Claire, kvinnan hon inte kan släppa taget om, kvinnan som nu är gift med hennes Felix. Han, som skulle ha varit pappa till den son som aldrig föddes, han som kränkte och förnedrade och inte lämnade någon plåga oprövad.

Claire och Felix blir den himlakropp som allting kretsar kring, deras välstånd och lycka – Claires skönhet, sonen med de blåaste ögon – överskuggar till slut både det egna konstnärskapet och vardagen tillsammans med dottern Ma och blir till en stor bitterhet. Hon iakttar och smyger, tar sig in i familjens sommarhus, fläckar och smutsar ner. Hon kommer nära.

Christine Falkenland har skrivit en skrämmande roman om avund i dess ondskefullaste och lägsta form. Suggestivt, krypande och på ett skimrande exakt språk utforskar hon det mänskliga psykets solkigaste vrår.