Värmen

Värmen väcker kyla

Paul, Bull och Sunny. Detta är den senaste Lundelltrion av romanfigurer som "Värmen" kretsar kring, romanpersoner som aldrig kommer nära en känsla av verklighet för mig. Som i de flesta Lundellromaner sedan "Hjärtats ljus" känns romankaraktärerna overkliga, saknar realistisk trovärdighet och är sedvanligt privilegierade, många stationer från att kännas Nära. Det slår mig att Lundell kanske medvetet skriver om dessa drömvärldar. Jag vet inte hur många alter ego han serverat oss i olika former, men de följer alltid samma mall. Män som försöker förstå kvinnor och samtidigt fly kvinnor bara för att träffa kvinnan som så till fullo förstår honom på ett sätt han inte kan förstå. Kvinnan han vill ha, kanske får låna ett tag, men aldrig kan behålla. I denna rotlösa rastlöshet ägnar Lundell som vanligt x antal sidor åt illa dold samhällskritik, gör romanen till en megafon för bitterhet och visar tydligt romankaraktärerna totala oförmåga att anpassa sig till vårt nutida samhälle. Jag läser mig igenom alla dessa hundratals sidor och förvånas över att jag inte känner mer, att inte mer fastnar på riktigt i mig. Lundells ord och ymnighet av dessa är som kvicksand: det känns omöjligt att få ett fast grepp, till slut något grepp, utan du sugs ned i ett oredigerat uttryck som sällan ger läsaren någon ro. Skiljetecken, styckeindelningar, rytmik - allt detta saknas för mig i en form där Lundell bara mal på. Initiellt känns berättelsen, som avslutar en trilogi, intressant men som läsare får du aldrig chans att tänka själv. Lundell blir mer som mannen på lådan på torget som predikar sina sanningar och det blir svårsmält ganska snabbt. Jag betvivlar inte att Lundell kan skriva och har något att berätta - hans fyra första romaner är fortfarande stora favoriter hos mig - men skrivandet känns så otidsenligt, bitvis nonchalant i sin oförmåga att avgränsa och tydliggöra vad det vill säga. Kring "Värmen" känner jag mest kyla.

Bo