I Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner skildrar Barbro Lindgren sin egen uppväxt, från tio till femton års ålder. Det är en uppriktig och gripande berättelse om en ung människas första möte med livets realiteter, de stora gåtorna sorgen, döden och kärleken, skriven utifrån barnets perspektiv. Böckerna räknas som moderna svenska klassiker och har sedan de första gången utkom 1971-1973 ständigt fått nya läsare. Nu ger Karneval förlag ut dem på nytt: i ny form, med nytt bildmaterial och nyskrivna efterord av författaren. UR JÄTTEHEMLIGT: "Nu har jag gått en vecka i skolan, hösten kommer mer och mer. Löven flyger från träden och det luktar rök ute. Det känns så sorgligt inuti mej, jag vet inte varför, men det är som om jag inte vill skratta mera. Jag tror det började i går. Jag satt i klassrummet längst ner och såg löven flyga genom fönstret. Och magistern pratade om kungshögar och rullstensåsar, och rätt som det var flög det stora skockar med kajor förbi utanför. Då var det som om jag såg klassrummet för första gången, hur litet och hopplöst det var och hur alla satt och raspade med pennorna och suckade. Och jag tänkte: Här ska man sitta nästan hela sitt liv, ända tills man blir arton år och plugga årtal och höra kajorna pipa - och då tyckte jag det kändes så hopplöst så jag kunde inte sitta kvar. Jag reste mej upp och började gå mot dörren." OM JÄTTEHEMLIGT: "Än en gång har Barbro Lindgren visat den unika egenart som ger henne en särställning i ny svensk barnlitteratur. Jättehemligt är en suverän skildring av tioårsålderns tidlösa hemligheter - och därigenom en bok för alla åldrar." Ur motiveringen för Expressens Heffaklump 1971 "De flesta vuxna förråder sin barndom genom att glömma den, skrev Sven Fagerberg en gång apropå barns lekar. Barbro Lindgren har uppenbarligen inte svikit sin. Och hon hjälper oss att öppna luckorna i minnet som vi stängt eller förträngt. Att som förälder läsa högt ur Jättehemligt är att göra ideliga avbrott för att störtdyka bakåt i tiden och dra fram i ljuset det hemliga liv man levde under några år bredvid de vuxna. Det känns befriande och väcker ingen sentimentalitet till liv, som annars ofta barndomsskildringar gör." Britt Ågren i Dagens Nyheter "En av fjolårets märkligaste böcker handlade om en tioårstös som verkligen berättade lite för oss om hur det var att finnas till, om stunder av absolut omöjlighet och av hisnande förtjusning, om våra skamliga, hemska och ljuvliga hemligheter. Jättehemligt hette den och läsarna, sexåringar, åttaåringar, tioåringar, tonåringar, trettiåringar, åttiåringar, kände en varm tacksamhet mot Barbro Lindgren för att hon förmedlade allt detta. Dagboksformen var så genomförd att den ofta kändes autentisk. Barn älskade boken för att den vågade formulera något som fanns just för dem just då. Vi vuxna tyckte om den för att den återkallade ett djup och en fulländning i tillvaron som kanske gått förlorade för oss." Helena Sandblad i Expressen
