Rymd utan stjärnor

”Han står stilla och håller andan. Ser hur hon vänder sig om och börjar gå mot hissarna. Hon drar handen genom det blonda håret, ruskar på huvudet och sträcker på sig, som för att markera sitt rena samvete, sin skuldfrihet.

Men honom lurar hon inte.

Han känner vreden som en feber i blodet. Hon ska inte komma undan. Med tio snabba steg är han i kapp henne. Just när hon ska vända sig om hugger han tag i hennes vänstra arm och trycker handen mot hennes mun.

Först står hon blick stilla i en halv sekund, sedan försöker hon skrika, men ljudet som sipprar mellan hans fingrar blir till ett ynkligt klagande. Han ser sig om och konstaterar att ingen syns till. Kulverten ligger öde åt båda håll. Det enda som hörs är det svaga suset från en ventilationstrumma.

Nu är det bara de två.”

Så inleds Jonas Moströms nya deckare Rymd utan stjärnor, som är en berättelse där frågan om liv och död verkligen ställs på sin spets och där Moström skickligt och insiktsfullt använder sig av sina erfarenheter som läkare.

Rymd utan stjärnor är den fjärde boken om kommissarie Johan Axberg i Sundsvall. Moström kombinerar en träffsäker känsla för vardagslivets detaljer med en förmåga att bygga upp en spännande intrig som också lyfter fram ett känsligt och kontroversiellt ämne: aktiv dödshjälp.

Jonas Moström är författare och läkare. Han debuterade 2004 med thrillern Dödens pendel. Uppföljaren Svart cirkel kom år 2006 och blev hans stora genombrott med över 50 000 sålda exemplar.

”En deckare som bara måste läsas … Jag sträckläste, hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken innan jag visste att mördaren var fast. Boken kommer att bli en storsäljare, det är jag övertygad om.”

Länstidningen Östersund om Hjärtats mörker

"Andra boken om kommissarie Axberg, arbetskamraterna Hamrin och läkaren Jensen, är minst lika genialisk som förra boken. Frågan är egentligen om jag har läst så många bättre deckare?”

Örnsköldsviks Allehanda om Svart cirkel

”[…] en övertygande debut. Poliskollektivet är ledigt skissat, huvudpersonerna har karaktär och dialogen är otvungen […]”

Dagens Nyheter om Dödens pendel