Namn: Maya Saga Lilja
Ålder: Dessvärre närmre trettiofyra än trettiotre
Intressen: Får man återkomma?
Status: Öhhh … Komplicerat.
Talang: Stor förmåga att krångla till saker och ting. Och att längta efter ouppnåeliga saker (såsom t.ex. kärlek) och kan dessutom hantera kriser med yttersta svårighet.
Men där har väl ingen egentligen någon chans va? För hur ska man kunna förbereda sig för något överhuvudtaget? Det där livet tycks ju bara vara något som drabbar oss.
Eller?
”Gammal kärlek rostar aldrig” tar läsaren med på en spännande resa genom tid och rum. Olika händelser, olika tidsepoker, vävs samman på ett nästan magiskt sätt, där bitarna till sist hittar varandra och bildar det mönster som gör det möjligt att se helheten - och finna avgörande svar.
”Jag måste säga att jag finner dig ... intressant.”
Nu skruvade han på sig, som om stolen var obekväm. Hon kunde inte få ihop det. Stolarna var faktiskt riktigt sköna. Finner dig intressant? Maya höjde ögonbrynen. Alla dessa fina manér som han slängde sig med stup i kvarten och som förmodligen härstammade från tider innan nittonhundratalet. Hon visste inte vad hon skulle säga, så hon blev tyst.
”Av din min att döma så verkar du ha svårt att tro det.”
”Korrekt! Men jag fattar. Intressant används rätt flitigt för att slippa säga udda eller knäpp. Folk kan ta illa upp då.”
”Det är inte så jag menar.”
”Hur menar du då?”
”Intressant som i intressant. Fascinerande.”
”Du menar den där känslan man får då man ser en döende hund i en gränd i ett turistparadis och man är beredd att avbryta hela semestern bara för att kunna ta stackaren med sig hem till kompetenta veterinärer - som om det var det enda som hade någon betydelse?”
Han nickade. ”Ja. Ungefär så.”
