Den fiktiva döden är ständigt närvarande i kriminalromaner och deckare på teve. Men i verkliga livet talar vi sällan eller aldrig om det slut som oåterkalleligt drabbar oss alla. Erland Josephson, skådespelare och regissör: «Jag är säkert rädd för döden, men vi har egentligen inget behov att vara rädda för den.» Fotbollsspelaren Klas Ingesson: «Förr tänkte jag att jag var Stålmannen, inget kunde hända mig.» Två klarsynta personer som vågar närma sig ämnet och tala om sina tankar inför den egna och andras död. Journalisten Anna Demert har fått förtroendet att ta del av deras och åtta andra människors tankar om livet och döden. Under arbetet med boken avled en av de intervjuade, Bo Holmberg, som när han träffade Anna Demert sa: «Min relation till döden har inte förändrats sedan Anna dog. Men jag vet att döden kan komma när som helst. Det har jag lärt mig.» Bo Holmberg avled i februari 2010. Det är en vardaglig, rörande, varm och ibland humoristisk antologi av en rad tänkande personligheter som även delar med sig av sina liv. Författarens råd är att inte sträckläsa allas berättelser, utan ta till sig ett par då och då. Kanske kan boken ge upphov till stilla samtal i en bokcirkel, mellan vänner eller inom sig själv. Ett litet steg på vägen att våga tala om de egna och andras rädslor inför döden. Det man vågar tala om blir alltid mindre skrämmande, men kan också berika livet. «Läsaren får /.../ en fin och levande bild av de olika personerna och deras tankar. /.../ Genom berättelserna förmedlas tröst och uppmuntran att ta vara på livet.» Håkan Stenow BTJ-häfte 22, 2011

Den fiktiva döden är ständigt närvarande i kriminalromaner och deckare på teve. Men i verkliga livet talar vi sällan eller aldrig om det slut som oåterkalleligt drabbar oss alla. Erland Josephson, skådespelare och regissör: «Jag är säkert rädd för döden, men vi har egentligen inget behov att vara rädda för den.» Fotbollsspelaren Klas Ingesson: «Förr tänkte jag att jag var Stålmannen, inget kunde hända mig.» Två klarsynta personer som vågar närma sig ämnet och tala om sina tankar inför den egna och andras död. Journalisten Anna Demert har fått förtroendet att ta del av deras och åtta andra människors tankar om livet och döden. Under arbetet med boken avled en av de intervjuade, Bo Holmberg, som när han träffade Anna Demert sa: «Min relation till döden har inte förändrats sedan Anna dog. Men jag vet att döden kan komma när som helst. Det har jag lärt mig.» Bo Holmberg avled i februari 2010. Det är en vardaglig, rörande, varm och ibland humoristisk antologi av en rad tänkande personligheter som även delar med sig av sina liv. Författarens råd är att inte sträckläsa allas berättelser, utan ta till sig ett par då och då. Kanske kan boken ge upphov till stilla samtal i en bokcirkel, mellan vänner eller inom sig själv. Ett litet steg på vägen att våga tala om de egna och andras rädslor inför döden. Det man vågar tala om blir alltid mindre skrämmande, men kan också berika livet. «Läsaren får /.../ en fin och levande bild av de olika personerna och deras tankar. /.../ Genom berättelserna förmedlas tröst och uppmuntran att ta vara på livet.» Håkan Stenow BTJ-häfte 22, 2011

Den fiktiva döden är ständigt närvarande i kriminalromaner och deckare på teve. Men i verkliga livet talar vi sällan eller aldrig om det slut som oåterkalleligt drabbar oss alla. Erland Josephson, skådespelare och regissör: «Jag är säkert rädd för döden, men vi har egentligen inget behov att vara rädda för den.» Fotbollsspelaren Klas Ingesson: «Förr tänkte jag att jag var Stålmannen, inget kunde hända mig.» Två klarsynta personer som vågar närma sig ämnet och tala om sina tankar inför den egna och andras död. Journalisten Anna Demert har fått förtroendet att ta del av deras och åtta andra människors tankar om livet och döden. Under arbetet med boken avled en av de intervjuade, Bo Holmberg, som när han träffade Anna Demert sa: «Min relation till döden har inte förändrats sedan Anna dog. Men jag vet att döden kan komma när som helst. Det har jag lärt mig.» Bo Holmberg avled i februari 2010. Det är en vardaglig, rörande, varm och ibland humoristisk antologi av en rad tänkande personligheter som även delar med sig av sina liv. Författarens råd är att inte sträckläsa allas berättelser, utan ta till sig ett par då och då. Kanske kan boken ge upphov till stilla samtal i en bokcirkel, mellan vänner eller inom sig själv. Ett litet steg på vägen att våga tala om de egna och andras rädslor inför döden. Det man vågar tala om blir alltid mindre skrämmande, men kan också berika livet. «Läsaren får /.../ en fin och levande bild av de olika personerna och deras tankar. /.../ Genom berättelserna förmedlas tröst och uppmuntran att ta vara på livet.» Håkan Stenow BTJ-häfte 22, 2011