Inledningen till Valborg Lindgärdes "Eftermäle" i boken !Wår lärda Skalde-Fru, Sophia Elisabet Brenner och hennes tid": Den 25 november 1848 uppfördes vid artisternas och litteratörernas soirée på Kungl. Operan i Stockholm ett litet dramatiskt penndrag. Personerna i denna, En blåstrumpa för hundrafemtio år sedan, är tre till antalet: Fru Sophia Elisabeth Brenner, Assessorn, hennes man, och Direktör Momma, Boktryckare. Husets fru är förtvivlat sysselsatt med ett nytt skaldestycke medan hemmet förfaller runt henne, femton barn (!) väsnas och pigan Kajsa söker koka köttsoppa. I detta kaos inträder tillsammans med assessor Brenner direktör Momma med en ny beställning, en lyckönskningsskrift till författaren af ett mycket lärdt och vetenskapligt arbete, nämligen Johan von Hoorn. Jag vet hur lätt det går för fru assessorskan, att skaka ur armen det ena snillefostret efter det andra, smickrar han. Assessorn själv är slarvigt klädd och får bläckfläckar på sin halsduk då hustrun söker rätta till den. När de en timme senare återkommer, Momma för att hämta beställningen, möts de av en uppgiven fru Sophia med ett ris avsett för barnens uppfostran i ena handen och en soppslev i den andra. Det kan man riktigt kalla att kyssa riset, utbrister assessorn när han kysser sin hustrus hand och man undrar hur många i salongen som uppfattade allusionen till den av prövningar drabbade människa som i en gången tids andaktslitteratur underkastar sig Guds faderliga och kärleksfulla aga (se även s. 189 i denna bok). Föreställningen slutar med att fru Brenner intager midten af scenen och deklamerar: En tröst mitt hvardagslif med blommor dock beströr: Att ej mitt namn förgås att ej mitt minne dör.

Inledningen till Valborg Lindgärdes "Eftermäle" i boken !Wår lärda Skalde-Fru, Sophia Elisabet Brenner och hennes tid": Den 25 november 1848 uppfördes vid artisternas och litteratörernas soirée på Kungl. Operan i Stockholm ett litet dramatiskt penndrag. Personerna i denna, En blåstrumpa för hundrafemtio år sedan, är tre till antalet: Fru Sophia Elisabeth Brenner, Assessorn, hennes man, och Direktör Momma, Boktryckare. Husets fru är förtvivlat sysselsatt med ett nytt skaldestycke medan hemmet förfaller runt henne, femton barn (!) väsnas och pigan Kajsa söker koka köttsoppa. I detta kaos inträder tillsammans med assessor Brenner direktör Momma med en ny beställning, en lyckönskningsskrift till författaren af ett mycket lärdt och vetenskapligt arbete, nämligen Johan von Hoorn. Jag vet hur lätt det går för fru assessorskan, att skaka ur armen det ena snillefostret efter det andra, smickrar han. Assessorn själv är slarvigt klädd och får bläckfläckar på sin halsduk då hustrun söker rätta till den. När de en timme senare återkommer, Momma för att hämta beställningen, möts de av en uppgiven fru Sophia med ett ris avsett för barnens uppfostran i ena handen och en soppslev i den andra. Det kan man riktigt kalla att kyssa riset, utbrister assessorn när han kysser sin hustrus hand och man undrar hur många i salongen som uppfattade allusionen till den av prövningar drabbade människa som i en gången tids andaktslitteratur underkastar sig Guds faderliga och kärleksfulla aga (se även s. 189 i denna bok). Föreställningen slutar med att fru Brenner intager midten af scenen och deklamerar: En tröst mitt hvardagslif med blommor dock beströr: Att ej mitt namn förgås att ej mitt minne dör.

Inledningen till Valborg Lindgärdes "Eftermäle" i boken !Wår lärda Skalde-Fru, Sophia Elisabet Brenner och hennes tid": Den 25 november 1848 uppfördes vid artisternas och litteratörernas soirée på Kungl. Operan i Stockholm ett litet dramatiskt penndrag. Personerna i denna, En blåstrumpa för hundrafemtio år sedan, är tre till antalet: Fru Sophia Elisabeth Brenner, Assessorn, hennes man, och Direktör Momma, Boktryckare. Husets fru är förtvivlat sysselsatt med ett nytt skaldestycke medan hemmet förfaller runt henne, femton barn (!) väsnas och pigan Kajsa söker koka köttsoppa. I detta kaos inträder tillsammans med assessor Brenner direktör Momma med en ny beställning, en lyckönskningsskrift till författaren af ett mycket lärdt och vetenskapligt arbete, nämligen Johan von Hoorn. Jag vet hur lätt det går för fru assessorskan, att skaka ur armen det ena snillefostret efter det andra, smickrar han. Assessorn själv är slarvigt klädd och får bläckfläckar på sin halsduk då hustrun söker rätta till den. När de en timme senare återkommer, Momma för att hämta beställningen, möts de av en uppgiven fru Sophia med ett ris avsett för barnens uppfostran i ena handen och en soppslev i den andra. Det kan man riktigt kalla att kyssa riset, utbrister assessorn när han kysser sin hustrus hand och man undrar hur många i salongen som uppfattade allusionen till den av prövningar drabbade människa som i en gången tids andaktslitteratur underkastar sig Guds faderliga och kärleksfulla aga (se även s. 189 i denna bok). Föreställningen slutar med att fru Brenner intager midten af scenen och deklamerar: En tröst mitt hvardagslif med blommor dock beströr: Att ej mitt namn förgås att ej mitt minne dör.