Anti-Oidipus är den första delen av filosofen Gilles Deleuzes och psykoanalytikern Félix Guattaris monumentala tvåbandsverk Kapitalism och Schizofreni. Utgångspunkten är det möte mellan Freud och Marx som utmärkte 1970-talets vänsterradikala diskurs i Frankrike. Men snarare än att fördjupa och utveckla de rådande paradigmen söker Deleuze och Guattari efter en helt ny begreppsapparat, där begäret är det centrala temat. Deras oortodoxa angreppssätt och närmast berusade språkbruk bär bortom den freudianska traditionens representativa borgerliga teater, och analyserar i stället det omedvetna som en ständigt producerande fabrik där kreativa flöden leds in i begärande maskiner, där delirierna ”drömmer fram raser, kontinenter och kulturer” och där Oidipusgestalten utgör den begränsade, hämmande och totaliserande tvångströja som makten och Staten brukar för att underkasta sig all mänsklig erfarenhet och tränga bort begärets revolutionära kraft. Analysen av dessa företeelser kallar författarna schizoanalys – en både destruktiv och kreativ process som våldsamt ”avoidipaliserar” och ”avkastrerar” det moderna samhällets tvångströjor, samtidigt som den friställer begärande produktionsprocesser och upprättar molekylära flyktlinjer. Tillsammans med uppföljaren Tusen platåer har Anti-Oidipus blivit en kultförklarad klassiker inom kritisk 1900-talsfilosofi, med ett inflytande som sträcker sig över en rad akademiska discipliner och aktivistmiljöer. Genom sin experimentella stil och sin strävan att bryta med tänkandets etablerade kategorier har verket visat prov på en outsinlig förmåga att provocera och inspirera.

Anti-Oidipus är den första delen av filosofen Gilles Deleuzes och psykoanalytikern Félix Guattaris monumentala tvåbandsverk Kapitalism och Schizofreni. Utgångspunkten är det möte mellan Freud och Marx som utmärkte 1970-talets vänsterradikala diskurs i Frankrike. Men snarare än att fördjupa och utveckla de rådande paradigmen söker Deleuze och Guattari efter en helt ny begreppsapparat, där begäret är det centrala temat. Deras oortodoxa angreppssätt och närmast berusade språkbruk bär bortom den freudianska traditionens representativa borgerliga teater, och analyserar i stället det omedvetna som en ständigt producerande fabrik där kreativa flöden leds in i begärande maskiner, där delirierna ”drömmer fram raser, kontinenter och kulturer” och där Oidipusgestalten utgör den begränsade, hämmande och totaliserande tvångströja som makten och Staten brukar för att underkasta sig all mänsklig erfarenhet och tränga bort begärets revolutionära kraft. Analysen av dessa företeelser kallar författarna schizoanalys – en både destruktiv och kreativ process som våldsamt ”avoidipaliserar” och ”avkastrerar” det moderna samhällets tvångströjor, samtidigt som den friställer begärande produktionsprocesser och upprättar molekylära flyktlinjer. Tillsammans med uppföljaren Tusen platåer har Anti-Oidipus blivit en kultförklarad klassiker inom kritisk 1900-talsfilosofi, med ett inflytande som sträcker sig över en rad akademiska discipliner och aktivistmiljöer. Genom sin experimentella stil och sin strävan att bryta med tänkandets etablerade kategorier har verket visat prov på en outsinlig förmåga att provocera och inspirera.