Det kan ha med klasskramp att göra, men för mig är det här en bisarr situation. Språket och skrivandet har legat i krig med mig så länge jag kan minnas. Vid fyra års ålder lärde jag mig läsa, fast uppåner. Jag tillhörde den sista årskullen som skulle omskolas att bli högerhänt och i gymnasiet blev jag kommenderad till en talpedagog för att polera bort min stockholmska dialekt. Resultatet blev att jag numer gör det mesta utom att skriva med högerhanden, att jag älskar dialekter och andra regionala företeelser, och att det fortfarande inte spelar någon större roll vilket håll jag vänt en bok när jag ska läsa. Jag växte upp i Skärholmen. Farsan var född på tiotalet och fick gå fyra år i skolan innan han började jobba i hamnen. Morsan är från en överklassläkt, men morfar den slarvern partajade upp hela förmögenheten med John Botvid så det var bara för mamsen att hoppa av skolan och börja jobba. Jag är fortfarande den enda i familjen som gått gymnasiet. Men så kom punken och det blev credfaktor på att komma från slummigast möjliga förort. Inte för att det var så farligt i verkligheten, men i omvärldens och medias ögon var skillnaden mellan Skärholmen och Bronx obefintlig. Förortshjon igår och betongdjungelns kung idag. Vid arton års ålder hade jag fullt upp med att fara Norden runt i en evig loop där jag förde oväsen och levde jävel med ett rockband som hette KSMB, och som förvånansvärt många verkar komma ihåg än idag. Efter det har det bara rullat på med flera band, egna plattor och turnéer och ett evigt flängande och apande i allsköns buskar runt om i Sverige och i Europa. Jag har haft förmånen att få träffa på och jobba med många begåvade dårar genom åren. Några av dom blev mina bästa och äldsta vänner. Dom är, liksom jag själv, några slags musikens zigenare och vi har glömt bort att bestämma oss för vad vi ska bli när vi blir stora. Nu är det så dags. Dom flesta av oss har ganska trasiga liv och skulle i normala fall bli betraktade som riktiga losers, men eftersom vi blir betittade och applåderade framstår vi ändå ofta som lyckade i mångas ögon. I teorin är vi artister, konstnärer och till och med idoler för vissa människor. I praktiken är vi professionella bussåkare utan ändhållplats och vi tillbringar på tok för mycket tid borta från familjen, om vi nu fortfarande har någon. När jag kommer hem från turnéer blir jag ofta så rastlös att jag reser bort igen på egen hand. Man borde ringa hem oftare och skriva fler vykort. Jag har aldrig gillat vykort. Jag orkar knappt läsa dom jag får och jag hatar att skriva dom. Jag smetar ut bläcket eftersom jag är vänsterhänt, och handstilen blir allt fulare. Nu har jag inte skrivit ett vykort på flera år. I stället brukar jag med jämna mellanrum gå in på något internetcafé och smattra ner ett brev till vänner och familj, med sarkastiska betraktelser från krogar och tågkupeér. Efter hand har andra människor hört av sig och velat läsa det där jag skriver istället för vykort. Till slut hamnade det på ett förlag, och på den vägen är det.
