De onödiga munnarna från 1945 är Simone de Beauvoirs enda drama. Det är en pjäs som diskuterar frågor kring moral, etik och könspolitik. ”Louis: Du kan rädda vår kärlek, Catherine. Du kan rädda det förflutna och framtiden. Säg bara ett enda ord: acceptera! Catherine: Kan jag förneka mig själv? Paus. När du talade svarade jag och jag stod framför dig som en levande och fri kvinna. Och jag talade med dig och du svarade fritt ur hjärtat. Ingen av oss gjorde någonting som inte även den andra hade velat. Och nu har du gjort dig av med mig, på samma sätt som man gör sig av med en sten. Du är ingenting annat än den blinda kraft som krossar mig. Louis: Jag talar fortfarande med dig och du kan fortfarande svara. Acceptera vårt rådslut, acceptera att det är din egen vilja: vår gemensamma vilja att till varje pris rädda Vaucelles. Catherine: Det är för sent. Du har bestämt utan mig och de ord jag uttalar skulle bara vara en slavs ord. Jag är ditt offer, du är min bödel. Paus. Mycket sorgset: Vi är främlingar för varandra”. Pjäsen utspelar sig på 1300-talet i Vaucelles, en liten stad i Flandern. En belägrad stad. Livsmedelsförråden är i det närmaste tömda. Rådet, bestående av trettio självvalda män, beslutar att offra de handikappade, åldringarna, barnen och kvinnorna för att rädda staden från utplåning.
