Cecilia Hagen – författare

Det är drygt ett decennium sen vi mötte dem senast, Fredrik och Charlotte och deras gelikar. Det vill säga den särskilda lilla folkspillra som tagit sin tillflykt till Östermalm i Stockholm med avstickare åt Djursholm och Lidingö till. Hur har det gått för dem, är det många som undrat. Har de alls överlevt yuppiåldern och Palmemordet, det galopperande budgetunderskottet, krig och farsoter, att regeringar kommit och gått och så allt det där tråkiga med prins Charles och hans Diana. Vill ni veta det?

I så fall finna svaren i denna bok.

Fredrik och Charlotte - fint folk från vaggan till graven hette den första boken om detta sega lilla släkte. Missade ni den, så kan ni reparera det nu. Hela boken finns mellan dessa pärmar, kompletterad med ytterligare ett tiotal kapitel. Det är i dem ni får veta vad som hänt sen sist, så här tio år senare. Om de fortfarande innerst inne tycker att de är en smula förmer, om de fortfarandei stort sett bara umgås med varandra, om de fortfarande dömer annat folk efter hur de håller kniv och gaffel.

Varför ni skulle vilja läsa en hel bok om detta? Svaret är givet. För att ni, av en hoper motsägelsefulla skäl, är så förskräckligt nyfikna på förment fint folks fasoner.

Lord och lady Redesdale, ett typiskt engelskt lantadelspar, hade sju barn. Sex av dem var flickor. Som med tiden skulle komma att bli de osannolikt anmärkningsvärda systrarna Mitford.Nancy var äldst av de sex systrarna Mitford. Och mest berömd. Hon skrev bestsellers. Baserade på sin egen uppväxt på gods och gårdar i the Cotswolds. Pamela gjorde föga väsen av sig. Diana var den svindlande vackra och begåvade. Onkel Winston Churchills och Adolf Hitlers särskilda favorit. Den engelska fascismens First Lady. Mor till Trustorhärvans lord Moyne. Unity var rabiat nazist, dyrkade Hitler. Jessica i sin tur blev en glödande kommunist. Deborah, den yngsta, styr på godset Chatsworth som hertiginna av Devonshire. Om dessa systrar har spaltmil skrivits. Och skrivs ännu. Cecilia Hagen började läsa allt hon kom över och var snart fast. Så till den grad att hon rest runt i deras spår, intervjuat närstående och träffat de två som är i livet, Deborah och så Diana. Som vidhöll att Hitler, det var en mycket charmerande herre.

Cecilia Hagens bok Blandade känslor är är en samling kåserier som tidigare varit införda i Expressen. Den här gången skriver hon om livets blandade känslor. Om den yttre självbilden som inte alltid stämmer överens med hur man verkligen ser ut. Om hur man avskyr smicker men samtidigt faller pladask bara någon säger: jag tänkte precis på dig. Hur en kväll man väntat på länge, fri från sura tonåringar, blir till en ocean av ensamhet. Och att backarna om våren täckta av scilla är så vackra att man bara vill lägga sig ner och dö. Blandade känslor är en samling kåserier som tidigare varit införda i Expressen. Cecilia Hagen är i vanlig ordning förfärande träffsäker och underhållande. Hon pekar ut människans vanlighet, ynklighet och storhet, igenkännbart för alla. Cecilia Hagen är journalist på Expressen och hennes tidigare böcker har varit stora publiksuccéer.

Lord och lady Redesdale, ett typiskt engelskt lantadelspar, hade sju barn. Sex av dem var flickor. Som med tiden skulle komma att bli de osannolikt anmärkningsvärda systrarna Mitford.Nancy var äldst av de sex systrarna Mitford. Och mest berömd. Hon skrev bestsellers. Baserade på sin egen uppväxt på gods och gårdar i the Cotswolds. Pamela gjorde föga väsen av sig. Diana var den svindlande vackra och begåvade. Onkel Winston Churchills och Adolf Hitlers särskilda favorit. Den engelska fascismens First Lady. Mor till Trustorhärvans lord Moyne. Unity var rabiat nazist, dyrkade Hitler. Jessica i sin tur blev en glödande kommunist. Deborah, den yngsta, styr på godset Chatsworth som hertiginna av Devonshire. Om dessa systrar har spaltmil skrivits. Och skrivs ännu. Cecilia Hagen började läsa allt hon kom över och var snart fast. Så till den grad att hon rest runt i deras spår, intervjuat närstående och träffat de två som är i livet, Deborah och så Diana. Som vidhöll att Hitler, det var en mycket charmerande herre.

Otroligt nog och tro det eller ej men det är faktiskt sant. Att vi fyllt 60 nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla och Boken till dig. Det här är boken till oss. Den andra boken till oss som jag har skrivit. Eller om den mest av allt är till mig själv. För den handlar en hel del om hur just jag har det. Om min tilltagande oförmåga att placera folk, om min känsla av att ha börjat tappa kollen på rådande trender. Om min övertygelse att detta inte spelar någon större roll. Drygt 60 år. Pensionen inom synhåll eller redan uppnådd. Är vi alltså inte längre att räkna med, bör vi mildsint finna oss i detta och börja öva på att rulla tummarna på ett kreativt vis? Knappast. Vi är fortfarande flest och på många vis bäst. Och även om vi inte begriper hur man programmerar den nya dvd:n, så är det vi som sitter inne med livserfarenheten. Och den förvärvar man bara genom att oförtrutet streta vidare i livet. På ett underhållande och personligt vis berättar Cecilia Hagen om vad som förändrats sedan sist, om plötsligt uppdykande symtom som CRAFT (Can’t Remember A Fucking Thing), eller hur ens ordförråd vidgas med begrepp som ”ånka” vilket är vad man gör när man hela tiden är på väg att göra en sak men något annat alltid kommer emellan, något som kan få en hel dag att gå utan att man fått gjort det man ursprungligen tänkt. Om sådant berättar hon med sig själv som tydlig referens. Kulla-Gulla stretar vidare – lägesrapport vid 60+ innehåller också intervjuer tidigare publicerade i Expressen med bland andra Jane Fonda, Harriet Andersson och Virginia Woolfs systerdotter Angelica Garnett. Samt en hel del uppmuntran för de dagar då rynkorna känns fler och känslan av att man har det mesta bakom sig lägger sig som en våt filt över en.

Otroligt nog och tro det eller ej och inte kan det väl vara sant? Men det är det.

Att vi blivit kring femtio år nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla-böckerna och Kerstin Thorvalls Boken till dig.

Det här är boken till oss.

Till oss som var unga på 60-talet, blev mammor på 70-talet och skötte jobb och barn och hushåll under 80-talet.

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på återstoden av våra liv?

Vi kan inte föda barn längre, vi har fått en rynka eller två och vi får allt svårare att komma ihåg var vi senast förlade våra läsglasögon.

Dags att resignera och ge upp, dags att för evigt sjunka ner i gungstolen med stickningen, för nu är döden det enda spännande vi har att se fram emot?

Inte alls. Tvärtom. Nu börjar vuxenperiod nummer två. Det är nu vi är som starkast och har som mest tid över, det är nu vi utan svårigheter försätter ett berg eller två och hoppar över små hus.

Mer än 40 år på Expressen. Över 800 intervjuer har det blivit. Cecilia Hagen är en av våra mest uppskattade skribenter. I Ständigt frågvis berättar hon – ackompanjerad av många bilder – på ett avväpnande och humoristiskt vis om flera av dessa möten, och hur det gäller att inte väja för de obekväma frågorna. Dessutom passar hon på att avslöja en och annan yrkeshemlighet. Och hur den allra första frågan löd.

"Hon var strålande vacker, rik som ett troll, bortskämd som få, möjligen en smula korkad och Englands blivande drottning.           Hon förekom dagligen i medierna i flera decennier. Var man journalist under hennes era, då följde man henne extra noga och i alla fall jag skrev den ena artikeln efter den andra om henne. För att det var roligt att få småskvallra om en sådan som hon, för att hon var så osannolik, så ouppnåelig, så bortom vardagen. Men sen vände det plötsligt. Sen rämnade fasaden. Sen tillät hon sig att bryta mot varenda prinsessregel, att berätta allt för oss om hur hon egentligen hade det. Om ätstörningarna och maken som bedrog henne, om älskaren som svek och om hovintrigerna, om att ha varit ett mycket oönskat barn och om att hon ville något mer. Plötsligt hade vi något gemensamt. Ni och Diana, jag och Diana.Hon var labil och oberäknelig, naiv och varmhjärtad. Och hon var modig. Mot alla odds blev glitterprinsessan en förebild som inte lär förblekna på länge.Om henne har jag skrivit, rest i hennes spår. Jämfört våra liv."

Ellen "Scarlett" Svensson är femtionånting, singel, men med barnen Sebastian, 22, och Matilda, 18, samt katt boende hemma. Dessutom finns mamma, exmake, urfaster och diverse vänner och bekanta i hennes omgivning. Ellen är en icke särskilt grävande journalist på veckotidningen Eufemia. Hon äter och dricker mycket och gott och motionen består av en eller annan promenad. Hon drömmer om sommarstället vid vattnet, den perfekta perennrabatten, att komma i storlek 40 samt kanske en liten passion. Ellen avlägger av princip inga nyårslöften, men hon skriver dagbok – med början på nyårsafton. ELLEN SVENSSONS DAGBOK är en bok för de kvinnor som lämnat den mest blomstrande ungdomstiden bakom sig men som ändå är fulla av tillförsikt inför framtiden. Med humor och inte så lite självironi berättar Cecilia Hagen om ett år i Ellen Scarlett Svenssons liv. Cecilia Hagen har bland annat skrivit om Kulla-Gulla i övergångsåldern. Ellens stridsrop är: Taaaantpower!

Ett manifest för blivande pensionärer – Kulla-Gullas lilla lila riktar sig till dig som står i slutet av ditt yrkesliv eller redan blivit pensionär. Det är en värmande, rolig och något syrlig ABC-bok för blivande tanter och alla andra. Fylld av tänkvärda, inspirerande och oväntade tankar om pensionsåldern skriver Cecilia Hagen på sitt oefterhärmliga sätt om alltfrån Barnbarn och Bostad, Choklad och Champagne till Ilska och Inkontinens. Hon diskuterar Erica Jong och Jane Fonda, Nora Ephron och nätdejting och grunnar över Mat och Motion ... och på P självaste Pensionen.

Sammantaget handlar det främst om att försöka glädja sig åt friheten istället för att drabbas av pensionsångest. För vem är man när man inte längre har ett arbete att gå till? När man inte har något annat svar på den första fråga vi svenskar brukar ställa till nya bekanta, nämligen: ”Och vad sysslar du med?” än: ”Jag är pensionär”.

Det kan säkert vara knepigt för många av oss. Är man ensamstående kan det bli lite ödsligt att vanka om kring mol allena därhemma, är man inte ensamstående kan det bli minst lika knepigt att vanka tillsammans med någon annan dagarna i ända.

Eller så blir det inte alls på det viset. Kanske vankar man överhuvudtaget icke och tiden räcker knappast till.

De bästa? Vad då, vad menar hon med de bästa?

Bäst i förhållande till vad, om man far fråga?

Frågar du.

Tja, svarar jag och försöker låta lite klädsamt blygsam, de bästa av alla de kåserier av mig som publicerats i Expressen under fem år på 80-talet.

Kåserier, vad är det då?

Ja, det är ett lagom stycke text, kan man säga. Precis så mycket som man hinner läsa innan ögonlocken trillar ihop när man lagt sig om kvällen.

Den här boken, den räcker således i nästan två månader. Visst låter väl det som ett kap?

Vad jag försöker säga, det är: köp den, köp mig!

Baksidestexter är till för att locka till det.

Otroligt nog och tro det eller ej och inte kan det väl vara sant? Men det är det.

Att vi blivit kring femtio år nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla-böckerna och Kerstin Thorvalls Boken till dig.

Det här är boken till oss.

Till oss som var unga på 60-talet, blev mammor på 70-talet och skötte jobb och barn och hushåll under 80-talet. Nu är det 90-tal, ungarna är på väg att lämna boet om de inte redan gjort det, vad ska vi ägna oss åt istället? Hur ska vi på bästa sätt ta vara på återstoden av våra liv?

Vi kan inte föda barn längre, vi har fått en rynka eller två och vi får allt svårare att komma ihåg var vi senast förlade våra läsglasögon.

Dags att resignera och ge upp, dags att för evigt sjunka ner i gungstolen med stickningen, för nu är döden det enda spännande vi har att se fram emot?

Inte alls. Tvärtom. Nu börjar vuxenperiod nummer två. Det är nu vi är som starkast och har som mest tid över, det är nu vi utan svårigheter försätter ett berg eller två och hop­ par över små hus.

Men ibland känns det inte så, ibland drabbas vi av tvivel och vad gör vi då?

Läser den här realitetsanpassade uppmuntringsboken, till exempel.

/Cecilia Hagen

Otroligt nog och tro det eller ej men det är faktiskt sant. Att vi fyllt 60 nu, vi som växte upp med Kulla-Gulla och Boken till dig. Det här är boken till oss. Den andra boken till oss som jag har skrivit. Eller om den mest av allt är till mig själv. För den handlar en hel del om hur just jag har det. Om min tilltagande oförmåga att placera folk, om min känsla av att ha börjat tappa kollen på rådande trender. Om min övertygelse att detta inte spelar någon större roll.  Drygt 60 år. Pensionen inom synhåll eller redan uppnådd. Är vi alltså inte längre att räkna med, bör vi mildsint finna oss i detta och börja öva på att rulla tummarna på ett kreativt vis? Knappast. Vi är fortfarande flest och på många vis bäst. Och även om vi inte begriper hur man programmerar den nya dvd:n, så är det vi som sitter inne med livserfarenheten. Och den förvärvar man bara genom att oförtrutet streta vidare i livet.

Mer än 40 år på Expressen. Över 800 intervjuer har det blivit. Cecilia Hagen är en av våra mest uppskattade skribenter. I Ständigt frågvis berättar hon på ett avväpnande och humoristiskt vis om flera av dessa möten, och hur det gäller att inte väja för de obekväma frågorna. Dessutom passar hon på att avslöja en och annan yrkeshemlighet. Och hur den allra första frågan löd.