Sent på kvällen, långt efter det att anständigt folk vanligen ringer till varandra, ringde telefonen hemma hos maken och mig. Maken svarade. Från den ena sekunden till den andra ändrades hans ansiktsfärg från normalrosa till vitt.
Vad handlade det om? Så här mitt i natten? Och maken! Han blev bara blekare och blekare!
Drygt ett år tidigare hade vi tagit det första steget mot att adoptera ett barn från Indien.
? En pojke! sa maken, då han lagt på luren. Det finns en liten pojke på tio veckor på ett barnhem i Bangalore. Det är bråttom, fortsatte han. Vi måste fixa det sista redan i morgon, kontakta Indiska Ambassaden och sedan skicka alla handlingar express.
Och så avslutningsorden: En av oss måste resa till Indien direkt efter jul och genomföra adoptionen på plats!
En av oss ? - det var jag! Att resa utomlands var alltjämt ganska ovanligt. Än ovanligare att resa som ensam kvinna.
Nu kände jag att jag måste vara lika blek om nosen som maken.
? Nåå, sa han. Vad säger du?
Då äntligen bröts min förlamning. Jag kände hur blodet rusade genom krop-pen i våldsam fart. Barn! Hjälp! Du Store! Vi har fått barn!
Klockan var elva. Det var mitt i natten, mitt i Advent 1970. Med det börjar berättelsen om Arvind - Tidig Morgon.
Författaren Birgitta Sandberg-Hultman är en glad och okonventionell maskiningenjör och radiokrönikör. Hon är också en populär föredragshållare. Efter ett tiotal böcker inom olika områden, varav flera succéböcker inom leva-väl-genren kom författaren med början år 2005 med den läsarrosade femtiotalsromanen i fyra delar om tonårsflickan Margita. Föreliggande bok om den egenupplevda adoptionsresan till Indien är inte bara lika spännande som kaotisk, den är också humoristisk och rolig.
