»Blicken famlar över den vida cirkeln av vatten. Ytan gulaktig och sjunken till livlös. Ändå finns ingenting av tomhet här; det är som om hon hela tiden är iakttagen. Aningen drar en kall fingertopp längs ryggraden för nu ser hon. Det är hålet i mitten som orörligt hypnotiserar henne med sin svarta pupill, suger till sig hennes blick, tvingar ner den under ytan.
Handen trevar i byxfickan, kramar om de tre stenar hon plockat med sig på hitvägen. Låter den första följa med upp medan fingrarna söker det rätta greppet. Ögonen bryter loss synen till hennes egen igen, mäter avståndet till dammens mittpunkt, ställer nogsamt in sitt fokus.
Här har hon ingen hjälp av brännbollens lyror och snabba passningar på skolgården. Nu tar hon sikte mot evigheten.«
Ärlans öga är en uppväxtskildring sedd genom barnets ögon. I ett spektrum av scener vecklar världen ut sig då Lova växer upp i 60- och 70-talets Stockholm med återkommande vistelser vid havet på ön Fårö. Inför hennes blick är tillvaron intensiv och detaljerad. Allt registreras med samma uppmärksamhet; från den tidiga sexualitetens oförutsägbara vindlingar till uppgörelsen med själva existensen ute på öns yttersta udde.
Författaren Josefine Wierth växte upp i ett hem där konstens blick på omgivningen var självklar då hennes pappa var konstnären John Wierth. Men hur ska ett känsligt registrerande och uttryckstörstande barn hitta sin egen röst i den miljön? Ett svar, långt senare, är romanen Ärlans öga.
Detta är Josefine Wierths debutroman.
Så här skrev författaren Monika Fagerholm om boken:
»Ärlans öga är en pärla för alla att upptäcka, och ta till sig: vild och varm och vacker. En barndomsskildring från sextio- och sjuttiotal skriven på en prosa som det lyser om.«
