Kriget har inget kvinnligt ansikte

Djupt gripande

Fantastisk bok som bl a visar på hur olika kvinnor och män upplever världen. Svetlana har verkligen också pekat på hur män både från ledande politiskt håll men även de kvinnliga soldaternas egna män ansträngt sig för att förringa kvinnornas insatser och berättelser.

Sören W

Staplade kvinnoöden på band utan tråd

Att under flera års tid kartlägga, söka upp, intervjua och dokumentera hundratals kvinnors berättelser från andra världskriget är en gedigen uppgift. Den historiska prestationen är dock långt mer imponerande än den litterära. Sida upp och sida ner staplas den ena eländiga hopplösa historien efter den andra. Unga kvinnor som redan förlorat det mesta av det lilla de hade inklusive släkt och vänner, anmäler sig högst frivilligt till armén. I princip vill de alla till fronten, ju farligare uppdrag desto bättre och inte en enda av dem tvekar ett ögonblick. Detta stör mig. Även om fosterlandet riskerar att gå förlorat till Hitler och trots att man är mer eller mindre hjärntvättad av kommunism och tanken att man bara är ett ägg som kan krossas på vägen till den utopiska omeletten borde det finnas mer tvekan och funderingar innan man frivilligt tvingar sig till fronten. Ganska snart blir jag aningens blasé för allt lidande som beskrivs och skildras. Jag tror det beror på de fragmentariska bilderna och de snarlika människorna som vi får möta. Episoderna är för korta för att man ska känna för personerna och av någon anledning känns, antalet till trots, kvinnorna väldigt homogena. Även om deras bakgrunder skiljer sig åt i detaljerna är deras kynne, perception och målmedvetenhet väldigt lika varandra. Boken saknar i princip en röd tråd. Det stör mig inte lika mycket som det faktum att alla hundratals berättelser förväntas kunna bygga upp en bok helt på egen hand. Jag saknar sammanhanget de slängs in i och reflektionerna från författaren. Gissningsvis tycker många inklusive akademin att det är just detta som är så storartat. För mig fungerar det inte. Givet att det stora antalet kvinnor som deltog i kriget på Stalins sida delvis gjorde det som ett resultat av kommunismens höga jämlikhetsideal så borde ju deras insatser lyftas fram istället för att som det verkar fördömas och bespottas. Denna märkliga motsägelse berörs överhuvudtaget inte alls. Nästan lika obemärkt lämnas Stalins skräckvälde både före och efter kriget och dess konsekvenser för att lidandet blev så stort som det blev. Det hade varit intressant att få några av dessa stackars kvinnors tankar kring att mer eller mindre under hela sina liv levt i denna totalitära mardröm. Även om de hade gett mer positiva omdömen om detta förminskade elände så hade det ändå varit en givande insikt. Svetlana Aleksijevitjs bok ger oss ytterligare bilder av vilket bottenlöst elände som människan både kan skapa och uthärda. De tidigare bortglömda kvinnliga deltagarna får genom boken någon typ av upprättelse och bidrar sannolikt till mindre heroiska och mer mänskliga vittnesmål över andra världskrigets monumentala mänskliga misär. Därmed är det en viktig historisk skildring men som lämnas utan kontext och resonansbotten. Boken hade tjänat på att reducera bredden till förmån för djupet. Både för att bättre beröra och förhöja förståelsen Stalins variant av förintelsen.

Unge H

Vilket språk! Varje stycke är som en pralin.

Det här är en väldigt sorglig men också väldigt underbar bok. Det sorgliga är alla livsöden och än mer sorgligt är att de efter kriget inte tilläts att äga och berätta om sina upplevelser. Till en början var jag tveksam och trodde att bokens uppbyggnad som intervjubok skulle göra den spretig och att den skulle sakna driv och stringens. Den rädslan försvann redan efter någon sida. Det här är en bok som inte liknar något annat jag läst. Underbart är det oändliga arbete Svetlana Aleksijevitj lagt ner i att genomföra och nedteckna alla berättelser. Underbar är den kärlek med vilken hon inte bara återberättar det hon får höra utan även hur hon beskriver de som berättar, gör de levande och låter oss krypa in bakom hennes ögon och uppleva det hon upplever. Som topping på bakelsen har hon ett språk som är så vackert att jag på var och varannan sida stannar upp och säger till den som råkar vara i närheten; du, lyssna på det här. Vilken vacker mening. Det är inte ofta jag känner att jag vill använda ord som metafysiskt för att beskriva en läsupplevelse, men den här gången ligger det ordet och pockar på hur jag än försöker skriva runt det. Läs den här boken, det är en metafysisk upplevelse!

Tall_man

I många stycken en ruskig skildring.

Boken gav en god inblick i hur den sovjetiska befolkningen hade det under kriget. De flesta anar nog inte att även kvinnor stred aktivt jämsides med männen. Tragiskt att dessa kvinnor blev illa behandlade efter kriget.

Ann A

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en mycket intressant bok, som ger en lite annorlunda skildring av kriget. Den rekommenderas varmt.

Absalom

Det mest gripande jag har läst på mycket länge. Vi skandinaver har dessa modiga kvinnor att tacka för vår frihet idag.

Grebo

En intressant sammanställning av ryska kvinnors upplevelser av krig. Jag saknar någon form av kommentarer från författaren som tydligare visar på hur svårt det är för kvinnor att få berätta sin historia i ett patriarkaliskt samhälle.

Lars-Olov N