En droppe i Rymden

Tänkvärda äventyr på ökenplanet

Det var med rejäl behållning jag läste <i>En droppe i rymden</i> av Lisa Rodebrand, den fristående uppföljaren till <i>Revolt</i>. En mycket spännande och tänkvärd berättelse om den unge kadetten Dito som tycker att det militära livet suger. Men så en dag störtar ett rymdskepp ner på ökenplaneten Kyofanis och Dito möter André och Caroline som är på flykt undan klykonerna på jorden. Klykonerna är en framavlad ras soldater med jaktinstinkt och med sina stora grå kroppshyddor påminner de om stentroll med huggtänder, och de förekommer tyvärr även på Kyofanis. Dessutom finns det ozriiter, fullkomligt livsfarliga varelser som likt jättelika maskar tar sig fram under jorden för att sedan absorbera allt kött från levande varelser som de med tankekraft först har paralyserat med skräck. Men allt är inte riktigt vad det ser ut att vara, och tillsammans med Dito hamnar de i den ena märkliga situationen efter den andra, som när de i den mörkaste natten söker reda på Ditos syster bland alla slingrande repväxter, eller när de kommer till en underlig stad som hålls uppe i luften med hjälp av ballonger för att ozriiterna inte ska ha någon chans att nå den. Och scenen där André klättrar runt i en enormt stort gitter av stålstänger för att komma undan en ozriit är en riktig nagelbitare; ett enda felsteg och han störtar rakt ner i djupet. Det mycket suggestiva slutet där man kan känna de blöta stänken är riktigt rafflande och vänder dessutom upp och ner på tidigare föreställningar, vilket gör att man lämnar ifrån sig boken med en rejäl aha-upplevelse. Det här är en utmärkt SF-roman som ger mig en bra bild av hur livet på en fjärran planet kan vara, och hur kampen för något så banalt men viktigt som vatten kan få kosmiska dimensioner. Denna bok får fem stjärnor av fem.

Sandra P