Många minns nog Evelyn Spöke, den dagboksroman som Maria Hede debuterade med 1987 och som med en förtvivlans galghumor beskrev en anorektisk tonårsflickas helvete. Evelyn, drygt tio år senare, är huvudperson också i Maria Hedes nya bok. Den är en bred berättelse om några unga människor i Stockholm som till det yttre har det förspänt på alla sätt och vis. De går på konstskolor, är författare, arbetar på tv; finns mitt i smeten så att säga. Men en egocentrerad och tvångsmässigt skruvad attityd vilar som en förbannelse över dem, och skrämmande lätt glider några av dem in i alkoholism och drogmissbruk. Evelyn är så ambitiös och vill så mycket, men det går illa för henne och till sist hamnar hon på behandlingshem. Maria Hede skildrar panikångestens verklighet och lögner och följer Evelyn och de andra i självbedrägeriets alla förnedrande turer. Det här är en historia med ett starkt tryck och ett flödande subjektivt språk fullt av tidstypisk jargong och med en självironisk humor som inte väjer för någonting. Och till sist är det också en historia om styrka och förändring, och inte minst om vänskap.
