Anna Janssons tionde bok i serien om Maria Wern är något av en svensk Da Vinci kod. Vetenskap är bara preliminära antaganden i väntan på nya rön. Sant eller falskt, det får eftervärlden bedöma ...
Beslutsamt gör Frida Norrby ett veck på sin yllekjol och samlar ihop barnets kvarlevor i tyget. Hon stryker över huvudskålen. "Du lilla, du lilla ... vad gjorde de med dig?" Tyst! Är det någon där? Hon blir stående med spaden i ena handen och lyssnar. Om han följer efter henne nu är det inte längre behagligt. "Helge är det du?" Nej, de steg hon hörde nyss var kortare och lättare. En levande människas steg. Somliga anser att hon blivit förvirrad och paranoid efter makens död och kanske är det sant. Natt efter natt ger sig Frida ut för att gräva enligt de kartor hon funnit i bankfacket. Hon visste inte ens att Helge ägde ett bankfack i stan. När Frida varit borta har någon sökt igenom hans skrivbordslådor och lämnat ytterdörren öppen. Med stigande förvissning inser hon att de kartor hon fått i sin hand kan skriva om Sveriges historia. Bara man finner den heliga griften. Försommaren står i sin skiraste grönska runt ruinen av det gamla Cistercienserklostret och Kungsgården. Polisen utreder en mordbrand vid Roma kyrka. När kriminalinspektör Maria Wern är på akvarellkurs får hon veta att distriktssköterskan, Ingrid Bogren, har varit försvunnen sen ett dygn tillbaka. Sköterskan var den sista som såg Frida Norrby innan branden.
