Berit är alltid ute. Berit är en sån som har sand i pannan och galonisar fast det inte regnar. Nu vill hon leka med Flisan. Hon knackar på, ska vi va? säger hon. Men Flisan vill vara i fred och klippa med sin nya sax och smäller igen dörren. Då släpper mamma in Berit från andra sidan huset. Och just när Flisan ska borsta tänderna står Berit där. Hon säger att hon aldrig behöver gå hem och Flisan känner att hon måste lägga sig i soffan och blunda nästan helt. Till slut hör hon att Berit äntligen öppnar dörren och går. Fast hon kommer tillbaka igen, flera gånger. Hon har till och med glass med sig, men Flisan säger att hon är allergisk. Resten av dagen bygger Flisan med kappla, klipper med saxen och är inne och grejar för sig själv.
Nästa morgon har hon grejat klart. Saxen ligger där på bordet och ser tråkig ut. Vad ska hon göra? Flisan tar på sandalerna och går ut. Hon ska bara kolla lite. Och där, där är Berit! Det verkar som hon nästan kan vissla.
Ska vi va? säger Flisan. Okej, säger Berit. Ett rollbyte har skett och något nytt börjar.
Den till synes oskyldiga frågeställningen "Ska vi va?" rymmer det mesta; maktbalans, strategi och stora känslor. Pija Lindenbaums fina relationsdrama ställer en rad viktiga frågor om öppenhet och medmänsklighet.
