28 september 1994 dog Amandas mamma i en av de största katastroferna Sverige har upplevt i modern tid. Trettio år senare, som 40-åring, är Amanda tillbaka i Stockholm med två egna barn och öppnar en kartong märkt ‘Estonia’ på hennes pappas vind. Där finns sparade tidningsurklipp publicerade dagen efter förlisningen, bilder av mammans tavlor tillsammans med brev och dödsannonser. Minnet av mammans kollega återvänder, han som en gång sa: “Jag var med din mamma på båten. Och om du vill att jag berättar om hennes sista tid i livet så gör jag gärna det.” Det är startskottet på en resa som tar henne genom haverirapporter och konspirationsteorier, ombord på fartyg och ner under ytan. Förbi minnesstunden på Djurgården där kungen håller tal och blåsorkestern spelar ‘My Heart Will Go On’, fram till ett radhus i Nacka där hon får höra om rån och slagsmål på Estonias däck och att mammans tröja var blårandig när hon dog.
På kristallklar prosa skriver Amanda Fromell fram ett barns sorg, att vara personligt berörd i ett nationellt trauma och att bli mamma utan en egen mamma.
