Brastorp Björkhaga; Elle-kulla socknen. Byn låg täckt med små gator, omringad av djupa granskogar. Där föddes hon. En tidig vår 1897. Det hade fortfarande legat snö på marken och kylan hade ännu inte låtit sig förtäras. Det var en förändringens tid hon hade kommit till, egentligen. Fattigdomen härjade i landet och emigreringen var i full gång. Järnvägen hade fått sällskap av ångloken i de större städerna och utvecklingen började gå framåt. Egentligen var det så, men inget av det spelade någon roll. Inte i Elle-kulla. Den gudomligt vackra idyllen Elle-kulla. Det var en by som låg långt bort från städerna och deras moderna civilisationer, en liten by helt för sig själv. Grannbyn Torestorp såg sig inte som likvärdiga med Elle-kulla, folket ville helst inte ha med dem att göra och Elle-kulla folket hyste inget annorlunda för Torestorp dem heller. Så fick det vara och så skulle det alltid förbli. Elle-kulla stannade i sin tid och ville bli lämnad ifred. Några moderniteter var ingenting att tala om, det räckte med fabriken som lät byggas för textilverksamhet men som sedan, efter emigreringens början fått stängas ner 1872. Folket lämnade byn. Nästan hälften valde att packa sina saker och fly till en framtid i Amerika. De själva ansåg sina val bero på rädsla för svälten, de andra som stannade kvar påstod att de gav sig hän åt moderniteten och att det var en synd. De trogna byborna stannade kvar och kämpade för att hålla byn i sin gömma. Ingen skulle få ta deras idyll ifrån dem, ingen skulle få lämna den att dö. Men när även pastorn gav sig hän åt framtiden och gav sig av tappade byborna hoppet. De skulle inte klara sig utan sin pastor att ta bestyr. De lämnades helt åt Gud och tro det eller ej, men en dag besvarade Gud deras böner. Emigreringen passerade inte bara genom byn utan att lämna något efter sig mer än svält. Adam och Anders, bröderna från Lund. 1880 vandrade de in i lilla Elle-kulla, en höstdag i oktober. Träden hade färgat sina löv i alla de gladaste färger och hoppet återvände till byn. Adam och Anders, en pastor och en doktor. Deras berättelse handlade om deras vandrande välgörenhet. Efter att ha arbetat i Lund, på St: Lars Hospital under ett års tid hade de beslutat att vandra vidare för att ge en hjälpande hand åt fattigdomen runt om i landet. Men i Elle-kulla valde de att stanna. Det var ett mirakel, tyckte byborna. Äntligen skulle allt bli bra igen.
