Långt uppe i de colombianska Anderna står Liv inför ett beslut: Ska hon hoppa ur bilen i farten och försvinna, eller fullfölja målet med resan – att hämta hem tre små barn?
Från den här dagen i februari på 1980-talet och framåt präglas Livs liv som adoptivförälder av ensamhet, rädsla, otillräcklighet, orimliga krav på sig själv och små glimtar av glädje. Hon vill inget hellre än att lyckas med det åtagande hon en gång gjorde. Hennes högsta önskan är att barnen – hennes barn – inte ska få lida i den nya värld som nu är deras. Hon vill att hela familjen ska få uppleva det lyckliga slutet som hon så ofta hört talas om. Ändå går de tre adoptivbarnens drömmar om en familj med två kärleksfulla föräldrar snart i kras.
Det är faktiskt mina barn ni talar om! är en uppriktig berättelse om glädje och djup sorg, om en adoptivförälders kamp för att räcka till för sina barn och sig själv i en värld som inte alltid vill det bästa. Det är en berättelse om det vi sällan talar högt om – att det, trots välvilja, kan uppstå svårigheter och slitningar i alla familjer.
