'Doktorn lyssnade och tittade som dom gör, och så fick han syn på farsans hand och då blev han intresserad; 'Ni har verkligen en intressant åkomma här. En sammandragning som kan opereras men det krävs att en specialist tittar på er.'
En vecka senare körde jag honom till sjukhuset efter en månad var han död. Han hade cancer i hela magen och i levern och så hade han sin gamla handskada som han lärt sig leva med. Men det är väl fingrarna man ser på folk och tänker mest på.
Och händerna.'
För farsan hade händerna varit ett arbetsredskap. När han skadade sig hade han istället för att söka hjälp lindat en trasa runt och fortsatt jobba. Det var många år sedan nu, men han hade aldrig kunnat öppna handen helt igen.
Denna novell är en del av novellsamlingen 'Farsan och jag', som skildrar en barndom och ungdomstid från förra seklets början. Detta är den avslutande delen, både av novellsamlingen, och relationen mellan far och son.
Erik Eriksson föddes 1937 och är en svensk journalist, tv-producent och författare. Han har skrivit romaner, novellsamlingar, ungdomsböcker och lättlästa böcker. År 2009 fick han Aniarapriset för sitt författarskap.
