I det sönderskjutna Saltivka, i östra Ukraina, bor Katerina Ivakina kvar bland hundratals ikoner, böcker och Marilyn Monroe-kuddar. Hon parfymerar sig och målar naglarna. Om hon – som kallar sig Saltivkas Marilyn Monroe – ska dö vill hon åtminstone bli ett vackert lik. Skönheten är hennes sätt att vägra krigets makt över vem hon är.
Under fem år har Mustafa Can gjort sex längre resor under olika årstider och tillbringat sammanlagt tretton månader vid och bortom den ukrainska fronten. Han har rört sig genom sönderskjutna städer, försvinnande byar, skyttegravar, frontsjukstugor, källare, kyrkogårdar och tillfälliga hem.
Han återvänder till samma människor och platser, flera av dem han lärt känna – och hukat med i skyttegravarna – har dött. De överlevande talar med andra röster. Det är samma krig, men en helt annan moralisk temperatur.
Ur denna rörelse växer en polyfon, litterär dokumentärberättelse om vad ett utdraget krig gör med människors hem, kroppar, drömmar, kärlek, språk, moral och minne. Här är kriget inte en karta med pilar och färgade områden. Det som i ett enskilt liv är undantaget blir en hel nations tillstånd: människor slungas ur sina liv och tvingas bli något annat än de var.
Genom de återkommande karaktärerna gestaltas en etik i realtid. Vårdare blir dödare, övertygelse övergår i tvivel och kärlek till hämnd. Patos och slagord ger vika för lakoniska sms, hål i språket och en tystnad där allt ändå pågår. Frågor som annars hör hemma i filosofiböcker prövas i skyttegravar, krematorier och drönarrum.
Kvinnorna de mest framträdande gestalterna: soldater, sjukvårdare, mödrar, hustrur och änkor mellan arton och åttiofyra år. De har förlorat barn, barnbarn, makar och hem som gått i arv i generationer, men låter sig inte reduceras till sina förluster.
Mustafa Can skildrar kriget ur den enskilda människans perspektiv, i sin brutalitet, men med en humor och skönhet som hör den stora litteraturen till. Marilyn Monroe bor i det bombande huset är ett litterärt och journalistiskt kraftprov av bestående värde.
