En debut med klassisk hållning och modern nerv. ”Människobyggnaden” växlar mellan dikt och aforism, mellan filosofins tyngdlöshet och konventionens strypsnara. Tonen är självironisk och öm, skärpt av en musikalisk disciplin. En stillsam trotsighet ger mindre tröst än klarsyn. Döden nedmonteras men kvarstår i en huvudroll. Humor och allvar samsas.
”Sensommaren 2021 råkade jag på en av dikterna ur Claes Anderssons diktsvit ’På havets botten’. Det drömska poemet blev min egen startnyckelomvridning. På stulen tid komponerade jag långsamt och med en enda pålitlig motor: förmågan att lager för lager upptäcka min grundmurade oskicklighet. När man inte längre ser någon oskicklighet i det skrivna, har man troligen inte alls övervunnit den, utan bara till slut vant sig vid den. Det är då man är redo att ge ut en bok. – Tyvärr hade jag inte tid att vänta så länge.”
/ Mattias Nyberg
Ur ”Människobyggnaden”:
När jag var ung
utgjorde de medelålders
underarten medelåldersmänniskor
Inte var de
på sin brinnande stubin
stirrande granater
Min stubin brann också
men så fjärran
att du förstår
vad jag
när jag vaknade på morgonen
förväxlade lågan med
- - - - -
Ett trettiotal dikter av skiftande slag och 81 korn (som författaren kallar sina aforismer) utgör ”Människobyggnaden”. Mattias Nyberg, född i Linköping 1971, är ursprungligen utbildad till cellist och var verksam som sådan under hela nittiotalet. En lång period från slutet av nollnolltalet präglades av teaterverksamhet. Som skribent har Nyberg under det senaste decenniet bland annat medverkat i tidskrifterna Opus, Sans och Nya Argus, med artiklar, noveller, dikter och korn.
