Den ofrånkomliga resan

Diktsamlingen börjar med ett förord av Freke Räihä och avslutas med att samma person intervjuar Sohrab Rahimi Om och kring skapelseprocessen. Denna bok är ett urval dikter som jag tolkar som kärlek till människor, miljöer och vissa om saknaden av hemlandet Iran. Jag tycker om att läsa poesi men måste erkänna att jag kan ha lite svårt att tolka dess texter, men sedan är det väl meningen att poesi inte ska tolkas lika av alla som en skönlitteratur bok ofta gör. Det är det som är tjusningen med poesi, det kan diskuteras i en oändlighet och de som diskuterar kan ha hur många synsätt som helst. Så inget är väl rätt eller fel. Huvudsaken man tycker det är vackert. Alla dikter är mycket vackert skrivna. Persiska språket är ett perfekt språk för just poesi, det är ett vackert och melodisk när det pratas och det överförs även bra i översatta texter. Jag läser ofta böcker av persiska författare och även av arabiska författare, som jag dock tycker har en hårdare klang. Jag tyckte mycket om alla dikterna och de var tänkvärda och hade ett budskap. Jag läste sakta och med eftertanke och rekommenderar boken till alla som älskar poesi.

Kristina S

Det finns humoristisk ironi i dikterna, som i dikten där poeten har skänkt bort sig själv bit för bit. På ett annat ställe konstaterar han även att "de vill skilja mig från mig, de vill skada förhållandet mellan mig och mig". Ironin och humorn blir en lättnad, ett skydd mot sorgen och förvirringen i en värld som inte tål poeter. Han måste då fortsätta skriva, eftersom orden är det enda som aldrig sviker en författare. Det verkar som att kärleken till poesin är det sista Sohrab Rahimi ger upp.

E:S.