Du är på sajten för privatpersoner.
Johan Rantala Bonniers andra diktsamling Jag, du, vi är en kollektion texter som skildrar en relations utveckling och utmaningar mellan två sköra individer i en parallell tillvaro långt från vardagen.
Kollektionens texter tänjer på de visuella gränserna och pendlar mellan det orörliga och föränderliga, mellan det högsensitivt neurotiska och pålitliga och framförallt mellan det drömska och vakna tillståndet.
Med illustrationer av Helen Silvander, Elise Mattisson Chue och Lovisa Axellie.
Jag läste Rantala Bonniers debut "Ak(c)ne" i höstas. Då beskrev jag den som en text som var lätt att ta till sig sett till omfånget. Den är full av metaforer där känslan av brådska och angelägenhet i ebb och flod-rytmiken gör att man dras med i texten när man också vill reflektera över vad man läser. Jag är fortfarande inte säker på att jag förstod diktsamlingen utöver beskrivningen på bokens inlaga. Lite som att dansa till en låt vars melodi man rycks med av, samtidigt som låttextens innebörd går en förbi. Först nu vågar jag erkänna att jag uppskattade debuten mer än jag förstod den, i meningen att man läser en text och lätt kan avkoda innebörden som döljs bakom metaforerna. Jag ser inte Rantala Bonniers sätt att berätta som en meningslös provokation, snarare som ett brott mot konventionell stil och form. Varje ord, både i "Jag, du, vi" och "Ak(c)ne" känns så välplacerade att det är fel att säga att de saknar innebörd. Skillnaden är att debuten lägger så stor betoning på rytmik (känsla) att det analytiska sinnet inte hinner skanna av texten på en djupare nivå. "Jag, du, vi" består också av korta texter, varade med illustrationer av Helen Silvander, Elise Mattisson Chue och Lovisa Axellie, men ger mer utrymme till att läsa utan att formen överskuggar innehållet. Texten är uppdelad i delarna "Jag", "du" och "vi", de tre komponenterna i en relation. Språket är fortfarande experimentellt och fullt av mer eller mindre snåriga metaforer och liknelser som "Jag blev en andning när det vidöppna och knutna kustbandet svämmade över efter att ha sökt sin ömmaste punkt och havet tog vid." Jag gillar "Jag, du, vi". Måhända utan att förstå den fullt ut, men som författaren har bevisat är konventionell förståelse inte av yttersta betydelse för att kunna uppskatta. Nu vill jag se mer av författarens alster på pränt - som Rantala Bonnier har bevisat med de här två verken behärskar han bevisligen poesins konst och förmår både bryta mot sina egna och andras konventioner och traditioner.
David D
Jag har tidigare läst Ak(c)ne som är Johans tidigare diktsamling som jag tyckte om, så såg mycket fram emot att läsa även denna. Dikterna har en drömsk underton som samtidigt är väldigt uttrycksfulla. Dikterna är vackra, sköra och talar till läsaren. Poesin bryts även av med några svartvita bilder vilket jag tycker var ett mycket bra komplement till dikterna då det ger en tid att stanna upp, titta på bilderna och fundera på det som en just har läst. Jag känner att Jag, du, vi är en diktsamling som jag gärna vill gå tillbaka till och läsa om.
Bokslukarfeministen
"Jag, du, vi" är så vacker att se på och hålla i handen. Det är lätt att förhålla sig och ha en relation till boktitelns sammanhang, men sen börjar allvaret och inget är längre enkelt. Ordvalen och kombinationerna i de återkommande tre raderna i Rantala Bonniers poesi är gränslös och ordvalen skapar vändningar som inte liknar några andra. Läsaren utlämnas obönhörligt till egna tolkningar. Det är ovanligt, roligt och utmanande. Dikterna återkommer rutinerat i tre rader, men överraskar oavbrutet. Kombinationen med bilder och dikter påminner om Hans Wigerts och Thomas Tidholms "Andarna är glada i dag". Den är i färg och "Jag, du, vi" är i svartvitt, men känslan är densamma. Båda böckerna talar direkt till läsarens egen sinnesstämning. Rantala Bonnier styr inte läsaren som är fri att läsa in längtan efter kärlek, längtan efter bekräftelse och kärlek. Det är klart opretentiöst och underhållande, vilket inbjuder till många läsningar. Bokens grafiska formgivning, illustrationer och poesi är en total upplevelse, en efterlängtad bokvärldens slowfood. Mer sånt och stort tack för upplevelsen.
Irene K
Jag gick in i denna bok med dikter utan några förväntningar och utan att egentligen veta vad den handlade om mer än titlens ledtråd om ett vi, både separat och tillsammans. Det är en vacker bok både på utsidan och insidan. Då dikterna innehåller så många känslor känns det skönt med stilrena sidor där mycket luft ryms. Johan Rantala Bonnier har ett säreget sätt att skriva där dikterna bjuder in till varje läsares unika tolkning. De handlar inte till största delen om att direkt förstå utan om att själv uppleva. Ett flöde av kontraster får känslorna att pendla men ändå dras mot det mörka. De ljusa sidorna går att hitta om de mörka får vikas bort. En sorts kämpaglöd. Jag har i mitt liv inte bekantat mig alltför mycket med dikter, men sedan ungefär förra året har jag känt en dragning mot det poetiska då jag fann känslan i det. Det fina med dikter är att de kan tolkas på en miljard olika sätt, allt beror på vem betraktaren är. Rantala Bonniers dikter utmanar, på det vis jag tycker den kategorin dikter ska. Jag får leta upp mina innersta känslor och med dessa tolka både bekanta och okända ord. Han lyckas med att skapa en positiv utmaning. Då Rantala Bonnier skriver utmanande upplever jag det skönt med något kortare dikter. Texterna är korta men oerhört kraftfulla och jag känner att det är skönt att andas och reflektera mellan varje.
Rebecka N
Peter Englund
Inbunden, 2026
199 kr239 kr