Doireann Ní Ghríofa – författare

"Ett spöke i strupen är enastående roman ... full av ord, fraser och stycken som jag stryker under, läser om och med största sannolikhet kommer att återkomma till i framtiden. Det säregna och samtidigt självklara sätt som Doireann Ní Ghríofa placerar moderskap och översättning jämte varandra är omöjligt att värja sig emot."

- Lina Wolff, Sydsvenskan

"Det som gör Ní Ghríofas bok så enastående är hur hon suddar ut gränserna mellan tiden och de levande och de döda och litteraturen och vardagslivet - de blir alla trådar i samma väv som vecklar ut sig när man slår upp bokens pärmar."

- Peter Fröberg Idling, Vi

"Inte visst jag att allt jag längtade efter var en roman av irländsk småbarnsmamma som snöar in på en 1700-talspoet. Men så var det. Och det var länge sedan jag läste något så levande!"

- Jenny Högström, Göteborgs-Posten

Ett spöke i strupen är tveklöst den bästa roman jag läst i år.

- Lisa Marques Jagemark, Borås Tidning

Som bröstmjölkspumpande nybliven trebarnsmamma drar Doireann Ní Ghríofa sig till minnes den iriska litteraturens kanske främsta diktepos, skrivet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill på 1700-talet.

Tagen av diktens handling och sin egen livssituation blir Ní Ghríofa besatt av idén att översätta eposet och söka upp dess ursprung. Maniskt går hon allt djupare in i dikten och arbetet att språkligt överföra den, samtidigt som hon skildrar sin situation som mamma och kvinna i Irland idag, kvinnornas situation på samma plats på 1700-talet och frågar sig hur det kommer sig att kvinnors dikter kom att bevaras muntligt och männens skriftligt.

Som ett möte mellan W.G, Sebald och Maggie Nelson sammanför Ní Ghríofa i denna självbiografiska roman det kroppsliga i mödernet och erotiken med lingvistiska hierarkier och litteraturens kraft.

Utsedd till Årets bok i The New York Times, The Guardian, The Observer, The Irish Times, The New Statesman, Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten och Borås Tidning.

Som bröstmjölkspumpande nybliven trebarnsmamma drar Doireann Ní Ghríofa sig till minnes den iriska litteraturens kanske främsta diktepos, skrivet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill på 1700-talet.

Tagen av diktens handling och sin egen livssituation blir Ní Ghríofa besatt av idén att översätta eposet och söka upp dess ursprung. Maniskt går hon allt djupare in i dikten och arbetet att språkligt överföra den, samtidigt som hon skildrar sin situation som mamma och kvinna i Irland idag, kvinnornas situation på samma plats på 1700-talet och frågar sig hur det kommer sig att kvinnors dikter kom att bevaras muntligt och männens skriftligt.

Som ett möte mellan W.G, Sebald och Maggie Nelson sammanför Ní Ghríofa i denna självbiografiska roman det kroppsliga i mödernet och erotiken med lingvistiska hierarkier och litteraturens kraft.

"Ett spöke i strupen är enastående roman ... full av ord, fraser och stycken som jag stryker under, läser om och med största sannolikhet kommer att återkomma till i framtiden. Det säregna och samtidigt självklara sätt som Doireann Ní Ghríofa placerar moderskap och översättning jämte varandra är omöjligt att värja sig emot."

- Lina Wolff, Sydsvenskan

"Ett spöke i strupen är tveklöst den bästa roman jag läst i år."

- Lisa Marques Jagemark, Borås Tidning

"Inte visst jag att allt jag längtade efter var en roman av irländsk småbarnsmamma som snöar in på en 1700-talspoet. Men så var det. Och det var länge sedan jag läste något så levande!"

- Jenny Högström, Göteborgs-Posten

"Det som gör Ní Ghríofas bok så enastående är hur hon suddar ut gränserna mellan tiden och de levande och de döda och litteraturen och vardagslivet - de blir alla trådar i samma väv som vecklar ut sig när man slår upp bokens pärmar."

- Peter Fröberg Idling, Vi

Utsedd till Årets bok av The New York Times, The Guardian, The Observer, The Irish Times och The New Statesman.

From the award-winning author of A Ghost in the Throat comes a time-traversing, form-defying, genre-morphing story of a reader unraveling the legacies of a fabled asylum and the women who haunt its halls. In Cork, Ireland, a derelict Victorian mental hospital is being converted into modern apartments. One passerby has always flinched as she nears the place. In another time, she might have found herself held within those walls.She notices a sign, the first of many. Guided by an irresistible impulse, she follows them. FOR SALE. The letter L, broken free from a pane of stained glass. Whispers from the river. She trespasses, steals, absconds from the routines of her life-mother, spouse, daughter-as she hears a chorus of insistent voices. They murmur from archives, old casebooks that recorded their progress and failures-no change. They slip through stairwells and walls. They are the women who knew this place best, and with them-with one in particular-she feels a connection. She is drawn out; she knocks on a door in the night. Will this investigation, this journey, this haunting, take her too far into the past or will it bring her to a new understanding of what she might yet make of the future? A work of intense attention and tenderness, Doireann Ni Ghriofa's Said the Dead breaks boundaries between past and present, the imagined and real, history and fiction, to make something new and lasting. An investigation into the dangers of knowing our selves and the past, it is an experience like no other-a ghost story and a reclamation.

An Post Irish Book Awards Nonfiction Book of the Year • A Guardian Best Book of 2020 • Shortlisted for the 2021 Rathbones Folio Prize • Longlisted for the 2021 Republic of Consciousness Prize • Winner of the James Tait Black Biography Prize • A New York Times New & Noteworthy Title • Longlisted for the 2021 Gordon Burn Prize • A Buzzfeed Recommended Summer Read • A Publishers Weekly Best Book of 2021 • A Book Riot Best Book of 2022 • An NPR Best Book of 2021 • A Chicago Public Library Best Book of 2021 • A Globe and Mail Book of the Year • A Winnipeg Free Press Top Read of 2021 • An Entropy Magazine Best of the Year • A LitHub Best Book of 2021 • A New York Times Critics'' Top Book of 2021 • A National Book Critics Circle Award Finalist

When we first met, I was a child, and she had been dead for centuries.

On discovering her murdered husband’s body, an eighteenth-century Irish noblewoman drinks handfuls of his blood and composes an extraordinary lament. Eibhlín Dubh Ní Chonaill’s poem travels through the centuries, finding its way to a new mother who has narrowly avoided her own fatal tragedy. When she realizes that the literature dedicated to the poem reduces Eibhlín Dubh’s life to flimsy sketches, she wants more: the details of the poet’s girlhood and old age; her unique rages, joys, sorrows, and desires; the shape of her days and site of her final place of rest. What follows is an adventure in which Doireann Ní Ghríofa sets out to discover Eibhlín Dubh’s erased life—and in doing so, discovers her own.

Moving fluidly between past and present, quest and elegy, poetry and those who make it, A Ghost in the Throat is a shapeshifting book: a record of literary obsession; a narrative about the erasure of a people, of a language, of women; a meditation on motherhood and on translation; and an unforgettable story about finding your voice by freeing another’s.

When does a poem tell the truth? When is it a lie? Intimate moments carefully re-appraised (first dates, break ups, young parenthood, etc.) are the raw material of these vivid and wholly engaging poems, written in Irish, and translated here by the author – a process that itself raises questions about poetry and truth.

But a great deal of the power of Ní Ghríofa’s work comes from the way her personal history links her to the wider world – to the imaginative encounters that prompt so many of the poems, to an acute awareness of the restless nature of language itself, and not least to the women who preceded her and who remain a steadying and guiding presence throughout.

Do our passions control us or us them? These poems find themselves asking such questions in hospitals, in cellars, in Parisian parks and American laundromats, inside our screens and beyond them. Poems of blood and birdsong, of rain and desire, of aftermath and ambivalence, each spoken by a voice, which - like the starlings - sings, at once, both past and present.

"Looking into the dark sky of history, Doireann Ní Ghríofa calls up an illuminating fire, a night constellated into images of passion and destruction. An astrologer of the body, its endurance and its vulnerability, Ní Ghríofa is a poet of daring skill. Lyrical, searching and enchanted, To Star the Dark is a blazing, brave collection." - Seán Hewitt

"Like [Eavan] Boland, Ní Ghríofa constructs a mysterious world for her readers from the matter of ordinary life. The poems of this collection impress upon us that magic and depth can be found in the minutiae of the everyday." - Poetry Ireland Review, on Lies