Gottfried Grunewald – Författare

Att berätta om sitt liv är nog en önskedröm som många människor har, och det är väl också därför som självbiografierna väller över oss i en aldrig sinande ström. Att vara människa kan ju innebära så oerhört mycket, men bl a är det också detta: att vara en unik varelse med otroliga möjligheter! Att vara människa är emellertid inte att vara en isolerad varelse i ett tomrum, snarare en länk i en kedja med förgreningar långt tillbaka i historien och med förlängningar in i framtiden.Därför beslöt jag att i min självbiografi utgå från en länksituation, d v s i min presentation av mig själv ta med mina två föregående generationer och mig själv som en del av en syskonskara på fem: mina far- och morföräldrar och mina egna föräldrar (6), fem syskon och fyra äkta hälfter (9), sammanlagt femton personer. Till dessa kommer min farfars farbror, alltså en generation längre bak. Han var en känd konstmålare i främst USA och hette Gustav Grunewald.Efter en presentation av dessa sexton personer kommer en avdelning med minnen från mitt eget liv. Jag har under senare år gett ut en tidning med namnet Glada Ankan. Idén var ursprungligen att snappa upp de roliga och intressanta notiser som trots allt då och då dök upp i pressen. De har tyvärr nästan helt försvunnit! Jag bad då en del personer i min bekantskapskrets att skriva om sitt liv, och det gjorde de med den äran. Men även detta material sinade, och då återstod inget annat för mig än att börja skriva om min familj och mig själv.

GLADA ANKAN föddes på hösten 2008. De första nio numren kan betraktas som försök och experiment, men fr o m nr tio (10), december 2009, tycker jag mig ha funnit formen och samlar därför nr 10 nr 31 i ett litet häfte som härmed presenteras. Om Glada Ankans (GAs) historia kan man läsa i nr 12, januari 2010 under rubriken Mitt liv som murvel! (Släktkrönika, sid.68).Ibland frestas jag att kasta om bokstäverna lite och kalla min tidning för Galna Ankan, men efter en stunds eftertanke låter jag glädjen segra över galenskapen!

Begreppet nedräkning möter man bl a i boxningssammanhang! Om en boxare golvat en annan, räknar domaren långsamt till tio. Om den slagne inte rest sig dessförinnan, är han besegrad. Det händer då och då att den slagne reser sig, innan domaren räknat färdigt, och då kan matchen fortsätta.Till skillnad mot boxaren kan jag inte resa mig under min nedräkning! Jag kan bara förbereda mig på det kommande oundvikliga slutet. Jag har nu hunnit bli 101 år gammal och det är på tiden att jag gör upp räkningen, söker göra ett bokslut innan det är för sent! Nedräkning kan ju enligt gammalt språkbruk också betyda slutsummering, och även så passar ordet här i mitt sammanhang.

Om man vill bilda sig en uppfattning om hur det var att ligga i Lund på 1930-talet, har man goda möjligheter att få sin önskan uppfylld! Det finns en samling minnen som skrivits av lundastudenter och utkommit under namnet UNDER LUNDAGÅRDS KRONOR.Första samlingen gavs ut 1918. Till grund för den föreliggande framställningen ligger femte samlingen, del 1, utgiven 1991. Av bokens 16 medverkande har jag valt ut tre, som ger festliga skildringar av hur livet tedde sig för en lundastudent på 1930-talet,nämligen Gunnar Jarring, Gustaf Wingren och Gunnar T. Westin . Själv skrevs jag in vid Lunds universitet hösten 1932, och stannade kvar till vårterminens slut 1945, med treårs frånvaro för värnpliktstjänstgöring (1934) och skoltjänst (1936-38). Jag har alltså haft förmånen att vara lundastudent i tio år!