Maria Wine – författare

I denna helt unika antologi för barn i lågstadieåldern låter vi 60 dikter ur den glimrande svenska poesiskatten möta 15 nutida svenska illustratörer. Deras texter och bilder blir tillsammans en helt ny upplevelse som väcker nya tankar, initierar samtal och öppnar upp helt nya världar för såväl stora som små.

En nyskapande och spännande poesisamling utgiven av Svenska Akademien! 

Svensk poesi handlar ofta om naturen och i den här antologin följer vi årets växlingar från skolstarten till sommaren. Men dikter är ju ett universellt språk som kan lyfta precis allt mellan himmel och jord: fotboll, kärlek, rädsla, döden, livet, mat, en trasig tallrik, ett skeppsbrott och miljoner år.

Dikturvalet är gjort av Ann Boglind (f.d. lektor i svenskämnets didaktik vid Göteborgs universitet) och Anna Nordlund (docent i litteraturvetenskap och lektor i didaktik vid Uppsala universitet) och består av svenska dikter från 1600-talet och fram till idag. 

Medverkande poeter är: Emma Adbåge, Lisen Adbåge, Carl Jonas Love Almqvist, Bengt Cidden Andersson, Werner Aspenström, Kaj Beckman, Aase Berg, Bo Bergman Författare Erik Blomberg, Anna Rydstedt, Bruno K Öijer, Daniel Boyacioglu, Hjalmar Gullberg, Jila Mossaed, Mecka Lind, Nils Ferlin, Tomas Tranströmer, Anders Österling, Pär Lagerkvist, Tua Forsström, Ann Jäderlund, Barbro Lindgren, Brita af Geijerstam, Britt G Hallqvist, Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson, Ingrid Sjöstrand, Lennart Hellsing, Maria Wine, Mårten Melin, Siv Widerberg, Sonja Åkesson, Tage Danielsson, Karin Boye, Vilhelm Ekelund, Gustaf Fröding, Albert Teodor Gellerstedt, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Thekla Knös, Israel Kolmodin, Anna Maria Lenngren, Erik Lindorm, Harriet Löwenhjelm, Henry Parland, Gunnar Mascoll Silverstolpe, Edith Södergran. Henry Parland, August Strindberg

Medverkande illustratörer är: Emma Adbåge, Lisen Adbåge, Elisabet Ericson, Sofia Falkenhem, Lotta Geffenblad, Hanna Gustavsson, Per Gustavsson, Joanna Hellgren, Jenny Karlsson, Hanna Klinthage, Johanna Kristiansson, Sara Lundberg, Sven Nordqvist, Anna Sandler, Erik Svetoft

Om människans åldrar, om hennes frihet och begränsning handlar novellerna i En bortkastad ros. Med mognadens överblick fogar Maria Wine samman minnesskärvor som tillsammans bildar ett klart mönster - En bortkastad ros blir liksom författarinnans föregående bok, Kanskes osäkra båt, en memoarmosaik, fylld av säkert iakttagna detaljer och poetisk grace.

Novellerna Puckelryggen och rosen och De gamla fröknarna på vinden återger med lyrisk realism författarinnans minnen från de fattiga uppväxtåren i Köpenhamn. En återkomst är en ömsint studie i ålderdomens isolering, medan Min tid är en lekfullt vemodig meditation över tidens snabba flykt och medelålderns första "hemliga runor över ansiktet".

Kärleken i skiftande belysningar och synvinklar ger temat i den ironiskt genomskådande Pappa, mamma, barn och den intensiva Rösten, en berättelse om de sammansatta motiv och önskningar som brukar sammanfattas i ordet kärlek. Utanför det mänskligas begränsning står slutligen prosapoemet Vinden som är ett genomlyst prosapoem till den tyngdlösa glädjen.

De ömsom lyriskt behagfulla, meditativt eller realistiskt färgade novellerna och prosadikterna gör En bortkastad ros till en ovanligt tilldragande läsning.

"Bränt kvinnobarn

Hon är sitt eget gift och sin egen glädje.

Är rädd för hund och katt, hiss och brygga, höjd och djup.

Rädd för ovänlighet och överdriven vänlighet.

Rädd för vindar och källare och halvöppna dörrar.

Rädd för skogar och steg som nalkas utan att någon syns.

En hund kommer hennes vänstra hand att knyta sig och kroppen att stelna."

Maria Wine (1912-2003), född i Köpenhamn, flyttade till Sverige när hon gifte sig med Artur Lundkvist 1936. Hon debuterade 1943 och belönades 1976 med Bellmanspriset och 1998 med Frödingpriset. En musikalisk, obunden vers karaktäriserar Maria Wines tidigare diktning, ofta med teman som det undermedvetna och drömmen. På 1960-talet förenar hon fantasi och exakt, stundom satirisk iakttagelse.

Porträtt på prosa kallar Maria Wine sin Jag i andra, som kom ut första gången 1963.

Maria Wine berättar om ett långt liv med Artur Lundkvist. De träffades på ett tåg i Danmark sommaren 1936 och levde sedan tillsammans i över femtio år. Maria Wine beskriver de första mötena och bjuder på festliga inblickar i bohemisk överlevnadskonst i stockholmska författarkretsar före kriget, berättar om sin debut som poet och om hennes och Artur Lundkvists många resor. Agadir, där de var på besök 1960 och fick bevittna den fruktansvärda jordbävningen, spelar en viktig roll. Till slut redogör hon för Artur Lundkvists mirakulösa tillfrisknande efter en hjärtattack 1981 och deras sista år tillsammans. Boken är rikt illustrerad med fotografier ur Maria Wines privata arkiv.

"Vem har inte någon gång farit till Paris med en hemlig önskan att hitta en egen nyckel till livet?Och höjer sig inte Eiffeltornet över Paris' tak triumferande som om det ägde denna nyckel?

Men varje gång jag kommer till Paris är det som om jag klövs i två personer: antingen sitter jag alldeles förlamad på mitt rum utan att företaga mig någon eller också rycks jag med i ett virrvarr av händelser och intryck."

Novellerna Munspel under molnen kom ut första gången 1956. Den innehåller prosadikter samt intryck från resor till bland annat Marocko, Kina och Island som hon gjorde tillsammans med sin make Artur Lundkvist.

Här finns bilder av krymplingar på skoputsartorget i Alger och intensiva köld- och vinterintryck från ruinernas Warszawa, men också en kaffefrukost i Köpenhamn. "Öppna dig för vardagens poetiska överraskningar" och "upphör aldrig att förvåna dig" säger hon på ett ställe, och de uppmaningarna har hon själv följt.

Resor i glädje och fruktan är ingen vanlig resebok, snarare en sorts lyriskt svepande färd genom världens olika länder där Maria Wine också på samma gång tycks göra en liknande resa inom sig själv. Hennes nästan H. C. Andersenska lekfullhet kommer till sin fulla rätt, samtidigt som hennes inre skräckföreställningar under resorna får en motsvarighet i realistiska skräckupplevelser såsom jordbävningen i Agadir, översvämningar, trafikolyckor eller vilsegång i Marrakeshs labyrintartade gränder.

Vi får följa henne till många olika platser i världen. Oftast sveps vi hastigt med, men får ibland också sitta lugnt och njuta av morgonens utsökta kaffebricka i Köpenhamn eller göra en resa inom ett litet rum. Hon ger oss psykologiska porträtt av människor som hon möter under sina resor. Hon tillägnar Eilath och det krigsskövlade Warszawa var sin prosadikt. Vi får vara med om en uppgörelse med hennes barndomsstad Köpenhamn och vi får betrakta London och Bern genom en självupptaget nyförälskad kvinnas ögon. Hon beskriver sin vandring tillsammans med andra utlänningar längs den kinesiska muren och ett annat stycke tillägnar hon ett kinesiskt vin: Doftande snö, som blir ett prosapoem.

Sitt förord Till läsaren, slutar Maria Wine med följande rader: "Det sägs ju, att resa bort är att dö en smula, men jag vill tillfoga: att återkomma är att uppstå på nytt."

Sorgsen pärlemor: stelnad skönhet, förvänd grymhet.

Svart pärlemor: natt inhuggen i blek månsten, skugga genomstungen av en stjärna.

Vit pärlemor: lusta i snövit saliv, skrattande silverspegel.

Rosafärgad pärlemor: röd lögn hejdad av vit sanning, morgonrodnad i äppelblomma.

Grön pärlemor: ljus i darrande löv, hav stelnat i vrede.

Maria Wine (1912-2003) föddes i Köpenhamn, flyttade till Sverige 1936 och gifte sig med Artur Lundkvist. Hon debuterade 1943 och belönades 1976 med Bellmanspriset och 1998 med Frödingpriset. Hennes domän är det undermedvetna; hennes fantasivärld är drömmens. På 1960-talet förenar hon fantasi och exakt, stundom satirisk iakttagelse. Skärvor av pärlemor kom ut första gången 1969.

Omvärlden skickar fram sina förrädiskt harmlösa tecken. I sitt fack ligger bordskniven och ser oskyldig ut. Men den får eget liv och "förföljer mig överallt: i biograflokalen är min rygg och mina spända lår särskilt utsatta, i tågets sov-kupé är det min strupe som ligger blottad för ett knivblads snabba snitt, på gatan i folkträngseln kan jag plötsligt känna det som jag satt inne i en kaktusblomma och alla dess dolkformade blad riktar sig mot mig." Överrumplande de-chiffrerar sig vardagens tecken i hot och hugg.

Svarta serenader är en intimt genomförd svit av prosadikter, historietter, noveller: en kvinna berättar här, i första eller tredje person, sin rädslas memoarer. De har drömmens karaktär av tydlighet i detaljerna och suggestiv otydbarhet i helheten. Skräcken minskar inte med vuxenblivandet, faran växer i takt med försvaret. Men inte ens sveket är att lita på: djupt nere i denna kvinnas barndom och genom hela hennes liv glänser också levandets lycka - som kastanjen, just befriad ur sin taggiga fruktskål.

"Som vuxen har jag ofta frågat mig om vi är tillräckligt aktsamma om de tysta föremål som vi omger oss med: tingen som våra önskningar och drömmar varit med om att ge dess innebörd? Tänker vi på att när vi kastar bort eller överger sådana föremål så överger vi också samtidigt en del av oss själva?

Försöker vi föreställa oss hur en blomma känner det när man skiljer den från sin växt eller ett träd när man hugger av dess grenar eller en fågel när man sätter den i bur? I den här boken, Tala! Jag lyssnar, har jag försökt identifiera mig med olika djur, blommor, träd, föremål etc. Jag har låtit dem tala för sig själva, låtit dem både klaga och visa sin glädje över sin tilldelade roll i tillvaron, låtit dem förklara sina beteenden, sin bundenhet och sin frihet inom det godas och det ondas gränser."

Ur Maria Wines förord

Tala! Jag lyssnar innehåller partier som hämtats ur böckerna Talar fågel, talar jag (1964) samt Byta daggkåpa (1965), men de återges här delvis omarbetade. Dessutom har tillkommit ett tiotal helt nyskrivna stycken.

Vågar man dansa

så vågar man leva ...

Med den fria lätta dansen och de mjuka drömmarna hos den unga flickan börjar Virveldans, men som huvudtema har den uppvaknandet till kvinna. När Maria Wine i lyrik och prosa gett ett betagande porträtt av ungdom och omedvetenhet, av flickan som flyr från livet in i det svala regnet, tonar hon långsamt över bilden i det mogna livets djupare färger, med kärleken som det enda viktiga ledmotivet:

Kärlek framför mig som ett stupande

vattenfall.

Kärlek bakom mig som en blommande

trädgård av minnen.