Suzanna Dilber – författare

En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron. Hon flyr långt bort från allt det välbekanta och hyr på ren impuls ett fallfärdigt hus på Gotland. Där kastar hon sig in i det praktiska arbete som krävs för att få huset beboeligt och avskärmar sig från människor, tankar och känslor. Det hade kunnat fungera – om det inte varit för de påträngande drömmarna.Samtidigt har en ung skådespelerska sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något. Hon har slutat röra sig framåt och sitter fast i en omöjlig situation. Hon som aldrig skulle bli den andra kvinnan, han som snart skulle lämna sin fru, passionen som var för stark att stå emot. Men han gör aldrig sitt val och hon börjar förstå att det kanske är hon som måste välja, för sin egen skull.Två kvinnor, två röster. Ur deras olika perspektiv skildras dramat i vardagen och hur hela livet kan förändras i ett slag. Dubbelexponering är en drabbande roman om vad kärlek är, eller inte är.

Efter sin uppmärksammade debut Dubbelexponering återkommer Suzanna Dilber med en dramatisk relationsroman om en kvinna som gör det mest förbjudna. När Carolines älskade man Adam drabbas av cancer slås hennes tillvaro i spillror. Det känns som om livet har nötts ner till något hon inte längre kan hantera, hon måste lämna allt och får låna en stuga i nordnorska Lofoten av sin väninna. Den ende som vet om att hon kommer är väninnans bror Audun, en man som försöker hitta ett nytt sätt att kunna fortsätta leva i en karg avfolkningsbygd där naturen är lika vacker som den är oberäknelig. Caroline kämpar för att hålla känslor och tankar på sin cancerdrabbade man ifrån sig, men i den obarmhärtiga miljön konfronteras hon med Audun och andra människor, fjällen och havet. Allt tvingar henne att se sig själv, livet och kärleken i ett annat ljus. När hon hör talas om en drunkningsolycka som skedde i Lofoten 1920 påverkar det henne starkt. Kan man lova att sitta kvar i en sjunkande båt för kärlekens skull? Går det att börja om på nya platser och få vara någon annan? Och i så fall, hur långt bort måste man fly för att inte möta sig själv när man kommer fram?