Visar resultat för..."gick obemärkt förbi"

Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land.

Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.

I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.

Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde ha fått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.

"Ingrid Hedström blåser liv i de här barnen så ömsint och insiktsfullt att de vandrar rakt in i hjärtat. Romanen formar sig till en upprättelse för både dem och deras föräldrar", Malin Krutmeijer, Aftonbladet

"hjärtskärande berättelser, där barnens öden trovärdigt vittnar om en tid som tillhör skammens i svensk historia." Monika Tunbäck-Hanson, GP

"Storartad" Gunilla Brodrej, Expressen

"en djupt gripande, omskakande, välskriven, och paradoxalt nog vacker, skildring av en mörk tid i Sveriges historia", Ulrica Ambjörn, Accent "Med starkt socialt patos och människokännedom låter hon en rad levande gestalter träda fram. (...) Det här är en rörande, upprörande och viktig berättelse. Jag önskar den många läsare." Anna Rudberg-W, Östgöta Correspondenten