När Harald Hårfager erövrade Norge fanns i hans skara en hövding med det keltiska namnet Kormak. Hans son Ögmund utvandrar till Island och slår sig ner vid Midfjorden i nordväst. Där föddes Kormak skald, som Kormaks saga handlar om. Den är unik bland isländska sagor. Sagans röda tråd är skaldens eget verk, hans 64 lausavísur, "enstaka visor" på skaldeversmått, som berättar skaldens levnadsöde men också tillsammans utgör de isländska sagornas mest omfattande kärleksdiktning. Kormak förälskar sig häftigt i den vackra Stengerd, dotter till Torkel i Tunga, och friar till henne, men "onda vättar" står i vägen, och han får henne aldrig. Hon blir bortgift, först med den ärrade kämpen Holmgångs-Berse, som får ordet i 14 visor, och sedan med Torvald tintein("tenndragaren"). Men Kormak återkommer hela livet till Stengerd i sina visor, vad han än annars diktar om, i fejder med sina rivaler och under livet till sjöss i handel och härnad. Kormak levde ca 930-975, Han blev tidigt berömd som skald, hans verk bevarades i minnet och i traditionen. Hans kärlekshistoria berättas i hans visor, men de följdes från början av en prosaberättelse om händelser och personer i visorna, som blev sagans sammanbindande text. Den har en ålderdomlig prägel, och är troligen nedskriven i början av 1200-talet. Dess stil ligger nära den muntliga berättelsen, vilket tyder på att den kom till innan "sagastilen" hade utvecklats i de stora kända sagorna som Laxdölasagan och Gunnlög ormstungas saga, till vilkas kärleksskildringar den kan ses som föregångare. Ingegerd Fries är fil. mag. i latin, grekiska och nordiska språk och fil. dr hc. Hon talar isländska och har ägnat sig åt översättning från isländska och annat språkligt arbete.

Det har gått tvåhundra år sedan Johan Ludvig Runeberg föddes, men ännu kan enskilda manuskript återuppväckas av en återvunnen kontext. De manuskript som diktaren av en eller annan anledning inte ansett sig kunna publicera under sin livstid kanske ter sig särskilt intressanta. Ett sådant manuskript är ”Kajorna”, Runebergs äldsta bevarade prosastycke. Det är en skenbart bagatellartad allegori om de högljudda kajorna som väsnas kring Åbo domkyrkas tom. Nar "Kajorna" trycktes första gången i Efterlämnade skrifter, 1 8 78, väckte det ingen större uppmärksamhet. Samtidskontexten var bortglömd och texten tedde sig därför obegriplig. I denna uppsats vill Johan Wrede visa vilket anmärkningsvärt innehåll det lilla prosastycket har och vilken kontexten är. Professor emeritus JOHAN WREDE var professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet 1968-1995. Han arbetar för närvarande på ett större biografiskt-idéhistoriskt arbete om Runeberg med arbetsrubriken ”Världen enligt Johan Ludvig Runeberg”.

I vilka ord och termer beskrev man samhället och makten i 1600- och 1700-talets Sverige? Vad menade man med begreppen politik, stat och folk, med folk och medborgare, med frihet och rent av demokrati? Och i vilka ord uttrycktes dessa begrepp? Författaren gör en begreppshistorisk undersökning av hur Sverige utvecklades från en stat av undersåtar, indelade i fyra stånd, mot en nationalstat bestående av medborgare tillhöriga ett folk. Metodiskt pendlar den mellan begrepp och ord. Boken är också en studie av tvåspråkighet och övergången från latin till svenska. Den följer, från stormaktstid till frihetstid, hur det gick till när svenskan blev ett språk för politik, och hur man tog det avgörande steget i utvecklingen av en nationalstat genom att börja diskutera politikens teoretiska frågor på svenska i stallet för på romarnas språk. Bo Lindberg är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

Vid medeltidens början präglades Norden fortfarande av en stark språklig enhet. Man talade "dansk tunga". Men inom loppet av några få århundraden förändrades bilden. Söderifrån, via Danmark, bröt nya impulser med våldsam kraft in över det skandinaviska fastlandet. Ordförråd, ordböjning, ljudsystem - inget undgick att påverkas. Det gemensamma nordiska fornspråket förbyttes i en brokig flora dialekter, varav vissa bildade grund för det vi kallar danska, norska och svenska. Denna bok tränger in i ljudförändringarnas komplicerade växelspel såsom de drabbade en vokal "på glid", östnordiskans korta y. I blickpunkten står inte bara ljudregler och deras inbördes förhållande utan också de faktorer i kultur- och samhällsutveckling, handelsväsen och kommunikationer som bidragit till att främja eller hindra impulsernas spridning. För läsaren presenteras ett komplext språkgeografiskt-historiskt problem, där ledtrådar löper i olika riktningar och där lösningen ingalunda är självklar. Författaren, professor Jan Paul Strid, är verksam vid forskarskolan Språk och kultur i Europa vid Linköpings universitet.

När Harald Hårfager erövrade Norge fanns i hans skara en hövding med det keltiska namnet Kormak. Hans son Ögmund utvandrar till Island och slår sig ner vid Midfjorden i nordväst. Där föddes Kormak skald, som Kormaks saga handlar om. Den är unik bland isländska sagor. Sagans röda tråd är skaldens eget verk, hans 64 lausavísur, "enstaka visor" på skaldeversmått, som berättar skaldens levnadsöde men också tillsammans utgör de isländska sagornas mest omfattande kärleksdiktning. Kormak förälskar sig häftigt i den vackra Stengerd, dotter till Torkel i Tunga, och friar till henne, men "onda vättar" står i vägen, och han får henne aldrig. Hon blir bortgift, först med den ärrade kämpen Holmgångs-Berse, som får ordet i 14 visor, och sedan med Torvald tintein("tenndragaren"). Men Kormak återkommer hela livet till Stengerd i sina visor, vad han än annars diktar om, i fejder med sina rivaler och under livet till sjöss i handel och härnad. Kormak levde ca 930-975, Han blev tidigt berömd som skald, hans verk bevarades i minnet och i traditionen. Hans kärlekshistoria berättas i hans visor, men de följdes från början av en prosaberättelse om händelser och personer i visorna, som blev sagans sammanbindande text. Den har en ålderdomlig prägel, och är troligen nedskriven i början av 1200-talet. Dess stil ligger nära den muntliga berättelsen, vilket tyder på att den kom till innan "sagastilen" hade utvecklats i de stora kända sagorna som Laxdölasagan och Gunnlög ormstungas saga, till vilkas kärleksskildringar den kan ses som föregångare. Ingegerd Fries är fil. mag. i latin, grekiska och nordiska språk och fil. dr hc. Hon talar isländska och har ägnat sig åt översättning från isländska och annat språkligt arbete.

Det har gått tvåhundra år sedan Johan Ludvig Runeberg föddes, men ännu kan enskilda manuskript återuppväckas av en återvunnen kontext. De manuskript som diktaren av en eller annan anledning inte ansett sig kunna publicera under sin livstid kanske ter sig särskilt intressanta. Ett sådant manuskript är ”Kajorna”, Runebergs äldsta bevarade prosastycke. Det är en skenbart bagatellartad allegori om de högljudda kajorna som väsnas kring Åbo domkyrkas tom. Nar "Kajorna" trycktes första gången i Efterlämnade skrifter, 1 8 78, väckte det ingen större uppmärksamhet. Samtidskontexten var bortglömd och texten tedde sig därför obegriplig. I denna uppsats vill Johan Wrede visa vilket anmärkningsvärt innehåll det lilla prosastycket har och vilken kontexten är. Professor emeritus JOHAN WREDE var professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet 1968-1995. Han arbetar för närvarande på ett större biografiskt-idéhistoriskt arbete om Runeberg med arbetsrubriken ”Världen enligt Johan Ludvig Runeberg”.

I vilka ord och termer beskrev man samhället och makten i 1600- och 1700-talets Sverige? Vad menade man med begreppen politik, stat och folk, med folk och medborgare, med frihet och rent av demokrati? Och i vilka ord uttrycktes dessa begrepp? Författaren gör en begreppshistorisk undersökning av hur Sverige utvecklades från en stat av undersåtar, indelade i fyra stånd, mot en nationalstat bestående av medborgare tillhöriga ett folk. Metodiskt pendlar den mellan begrepp och ord. Boken är också en studie av tvåspråkighet och övergången från latin till svenska. Den följer, från stormaktstid till frihetstid, hur det gick till när svenskan blev ett språk för politik, och hur man tog det avgörande steget i utvecklingen av en nationalstat genom att börja diskutera politikens teoretiska frågor på svenska i stallet för på romarnas språk. Bo Lindberg är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

Vid medeltidens början präglades Norden fortfarande av en stark språklig enhet. Man talade "dansk tunga". Men inom loppet av några få århundraden förändrades bilden. Söderifrån, via Danmark, bröt nya impulser med våldsam kraft in över det skandinaviska fastlandet. Ordförråd, ordböjning, ljudsystem - inget undgick att påverkas. Det gemensamma nordiska fornspråket förbyttes i en brokig flora dialekter, varav vissa bildade grund för det vi kallar danska, norska och svenska. Denna bok tränger in i ljudförändringarnas komplicerade växelspel såsom de drabbade en vokal "på glid", östnordiskans korta y. I blickpunkten står inte bara ljudregler och deras inbördes förhållande utan också de faktorer i kultur- och samhällsutveckling, handelsväsen och kommunikationer som bidragit till att främja eller hindra impulsernas spridning. För läsaren presenteras ett komplext språkgeografiskt-historiskt problem, där ledtrådar löper i olika riktningar och där lösningen ingalunda är självklar. Författaren, professor Jan Paul Strid, är verksam vid forskarskolan Språk och kultur i Europa vid Linköpings universitet.