Jag skulle helt enkelt kunna citera "The Observer",London, men måste utöver att boken är "strålande, skriven och absolut läsvärd" ändå tillfoga följande:
Den kritiserar skarpsinnigt den västliga civilisationen, den avslöjer en kultur som är disfunktionell och underkastar sig de råa åsikterna rationellt fungerande system, expertiser, verifikationer, kvalitetssäkringar, skenbara permeabiliteter eller enkelt uttryckt, en global misantropi.
Den femte stjärnan saknas på grund av den repetitiva framställningen av författarens omnipotenta relevans av att vara ofelbar. Som upplysningsman bör man även appellera till läsarens sociala anamnes.
Ralston Saul är bra påläst, men det som imponerar mest utöver samtliga citat och källangivelser är hans situationsbetingade klarsynthet gentemot den västliga kulturens/civilisationens implosion. När alla gör samma sak, givetvis under en sublim täckmantel, där förutsättningen är att passa in i mönstret, när man talar oavbrutet om demokrati, medbestämmande, utan att medborgarna aktivt deltar, leder detta till katastrof. Det handlar även om ett blint förtroende gentemot alla beslut som fattas av en så kallad pragmatiskt handlande elit. Med andra ord, majoriteten av befolkningen blir allt mer utesluten från de ökande teknologiska, politiska, sociala, ekonomiska beslutfattningar. Sedan Voltairs dagar är vi bastards (titelns andemening), oäktingar. Här finns även en koppling till Peter Sloterdijks "Die schrecklichen Kinder der Neuzeit" (på tyska).
En tegelsten över 640 sidor; den kräver tålamod som emellertid belönas med insyn i blottlagda celler, disekerande tankegånger, och en genomruskning av slöa rutiner ...och det på engelska.
