I "Vom Ursprung und Ziel der Geschichte" (1949) utvecklade Karl Jaspers begreppet ”axialtid” (Achsenzeit) för att fånga ett skede i världshistorien då nya tänkesätt uppstod relativt samtidigt i olika kulturer. Under århundrandena runt mitten av första årtusendet f. Kr skedde en övergång från mythos til logos, till försök att förstå världen med hjälp av abstrakta och universella kategorier. Tidsåldern födde världsreligionerna och väckte föreställningar om individualitet, frågor gott och ont och om själva varat. En ny reflexivitet framträdde nästan samtidigt i Kina (Konfucius och Lao-Tse), Indien (Upanishaderna och Buddha), Iran (Zarathustra), Palestina (Elia, Jesaja, Jeremia och Deutero-Jesaja) och i Grekland (Parmenides, Herakleitos och Platon). Jaspers beskriver sammanfattande världsbildsomvandlingen så här: ”Vad som är nytt med denna tid i alla de tre områdena av världen är att människan blir medveten om varat som helhet, om sig själv och sina begränsningar. […] Hon ställer radikala frågor. Ställd inför avgrunden strävar hon efter frigörelse och förlossning. Hon erfar det obetingade i djupet av sitt eget vara och i transcendensens klarhet.”
I den jämförande civilisationsforskningen har begreppet axialtid kommit att spela en viktig roll. Det har tagits i bruk och diskuterats av filosofer, historiesociologer och religionsvetare. Bland annat anknyter Jürgen Habermas till Jaspers idé i sitt ålderdomsverk "Auch eine Geschichte der Philosophie", bd 1–2 (2019). Här utgör ”axialtidens” kognitiva omvandling startpunkten för en rekonstruktion av det västerländska filosofiska tänkandet i ljus av spänningen mellan tro och vetande.
"Axialtid" utgör första delen av Jaspers bok från 1949. För en inledning svarar professor emeritus Björn Wittrock (Uppsala universitet och SCAS, Swedish College for Advanced Study).
