»I morgon börjar behandlingen. I morgon vid den här tiden –klockan är snart två – är jag väl hemma igen. Fulltankad medepirubicin-cyklofofamid (EC).«Varför inte just jag – när så många andra också drabbas? Meddet mantrat försöker Yvonne Hirdman besvärja ödet under dentill synes ändlösa behandlingen mot bröstcancer – operationer,cellgifter, strålning. Den tär på kroppen, på humöret, på tålamodetoch leder till tvära kast mellan förmiddagarnas optimismoch eftermiddagarnas kraftlöshet.Men det är även en bok om kärlekens och närhetens kraft.Vad vore livet utan dem man älskar?Via dagboksanteckningar får vi följa dessa dagar, resornatill och från sjukhuset, känslorna inför den kropp som tas ifrånhenne, som hon inte känner igen. Vi får läsa om framgångarnaoch bakslagen.Med sedvanlig skärpa skriver hon också om det som pågårutanför hemmets lugna vrå: feminismens nya märkliga vägar,historielösheten som får samhällsdebatten att skeva, »efteråtet«och åldrandet.Ibland är hon oresonlig. Och hon vet det.
