Jag önskar mitt hem aska

En dag i februari 2022 arresteras Daria Serenko på ett kafé i Moskva när hon just har signerat sin bok »Flickor och institutioner« åt en vän. Hon sätts i »specialförvar« och släpps fri dagen innan Ryssland påbörjar den fullskaliga invasionen av Ukraina. Några veckor senare lämnar hon landet.

»Varje text om terror är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.« Daria Serenko

Pressröster om »Flickor och institutioner«:

» en kort, intensiv, samtidigt tragisk och hysteriskt rolig roman.« Otto Ekman, Ny Tid

» en intelligent satir, skriven med stor tilltro till läsarens förmåga att tillägna sig litteratur.« Sandra Stiskalo, DN

ur Jag önskar mitt hem aska:

»Kriget överrumplade oss mitt i alla skeenden. Vi blev stående blick stilla, avväpnade, ynkliga, hjälplösa och såg hur våra kroppar smälte samman med de minderåriga ockupanternas kroppar, för varje ny dag blev de till svårtydda signaturer av blod på de igensnöade fälten. Medan sammansmältningen pågår upplever jag då och då en dissociation  som om jag inte längre var jag, som om jag svävade ovanför min egen kropp, som nu påminner om en skissartad teckning, en satellitbild. Första gången jag gick igenom det här var efter en våldtäkt, nu kommer det tillbaka. Jag sätter mig och transkriberar en intervju med en ukrainsk kvinna som blev våldtagen av ryska soldater förra veckan. Samtidigt lyssnar jag på en mobilinspelning från en polisstation i Ryssland där en rysk kvinna torteras, jag lyssnar uppmärksamt och antecknar för att använda några rader i vår nyhetskanal. »Ditt as, nu får du på käften [otydbart] jag slår ihjäl dig, din jävel!« Jag känner igen den ryska kvinnan på rösten, ukrainskan har jag aldrig träffat. Rösterna liknar varandra och jag är rädd för att förväxla ljudfilerna. Jag får absolut inte blanda ihop dem.«