Daria Serenko – författare

»Nu har vi svaret på frågan Varför finns den officiella kulturen? (med alla sina institutioner, statsbidrag, fiktiva rapporter, Sankt Georgsband som flätas in i varje projekt, fobier och meningslösheter): för att vi skulle få en text som beskriver systemet ur den mest maktlösa beståndsdelens perspektiv.« Maria Kuvsjinova

»Som nyanställd på en statlig institution såg jag först bara flickor. De kallade sig själva för det -- vi flickor -- med ett ömsom frågande, ömsom utropande tonfall, beroende på vilken sorts katastrof som utspelade sig för tillfället. Katastrofer -- det förstod jag med en gång -- var ett ofrånkomligt inslag i vår instabila vardagskosmogoni som kämpade för att slå rot i den ordinarie dagordningen.« Daria Serenko

Daria Serenko, född 1993 i Chabarovsk, författare och aktivist.

KRITIKERRÖSTER

»... att boken är så svår att genrebestämma säger också något om dess uppfriskande originalitet... Även om boken på sitt sätt är solidarisk med flickorna är den ingen idealiserad skildring av kvinnligt motstånd mot en manligt kodad och institutionaliserad makt. Flickorna är strukturens förlorare, men de är också med om att konservera den. Ändå är det som om Daria Serenko inte vill ge upp hoppet om ett uppvaknande: Flickorna väntar på en signal. De kommer att bli kallade och det ljudet kommer bara flickorna att höra. Det liknar det svaga tjut som uppstår när alla datorer och lampor stängs av, och det tjutet har också ett långt eko.« Sten Wistrand, Kulturdelen

»Berättaren iakttar de andra kvinnorna med en litterärt effektiv blandning av främlingskap och total identifikation. Ibland är de andra så främmande att de kunde vara maskiner fyllda av kablar från midjan och nedåt, ibland är symbiosen så total att berättarrösten övergår till vi-form: Vi flickor låtsas att vi inte förstår oss på politik.« Håkan Lindgren, Svenska Dagbladet

»Nu har vi svaret på frågan Varför finns den officiella kulturen? (med alla sina institutioner, statsbidrag, fiktiva rapporter, Sankt Georgsband som flätas in i varje projekt, fobier och meningslösheter): för att vi skulle få en text som beskriver systemet ur den mest maktlösa beståndsdelens perspektiv.« Maria Kuvsjinova

»Som nyanställd på en statlig institution såg jag först bara flickor. De kallade sig själva för det -- vi flickor -- med ett ömsom frågande, ömsom utropande tonfall, beroende på vilken sorts katastrof som utspelade sig för tillfället. Katastrofer -- det förstod jag med en gång -- var ett ofrånkomligt inslag i vår instabila vardagskosmogoni som kämpade för att slå rot i den ordinarie dagordningen.« Daria Serenko

Daria Serenko, född 1993 i Chabarovsk, författare och aktivist. Lever och verkar numera i exil.

KRITIKERRÖSTER

»... att boken är så svår att genrebestämma säger också något om dess uppfriskande originalitet... Även om boken på sitt sätt är solidarisk med flickorna är den ingen idealiserad skildring av kvinnligt motstånd mot en manligt kodad och institutionaliserad makt. Flickorna är strukturens förlorare, men de är också med om att konservera den. Ändå är det som om Daria Serenko inte vill ge upp hoppet om ett uppvaknande: Flickorna väntar på en signal. De kommer att bli kallade och det ljudet kommer bara flickorna att höra. Det liknar det svaga tjut som uppstår när alla datorer och lampor stängs av, och det tjutet har också ett långt eko.« Sten Wistrand, Kulturdelen

»Berättaren iakttar de andra kvinnorna med en litterärt effektiv blandning av främlingskap och total identifikation. Ibland är de andra så främmande att de kunde vara maskiner fyllda av kablar från midjan och nedåt, ibland är symbiosen så total att berättarrösten övergår till vi-form: Vi flickor låtsas att vi inte förstår oss på politik.« Håkan Lindgren, Svenska Dagbladet

En dag i februari 2022 arresteras Daria Serenko på ett kafé i Moskva när hon just har signerat sin bok »Flickor och institutioner« åt en vän. Hon sätts i »specialförvar« och släpps fri dagen innan Ryssland påbörjar den fullskaliga invasionen av Ukraina. Några veckor senare lämnar hon landet. 

»Varje text om terror är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.« Daria Serenko

Pressröster om »Flickor och institutioner«: 

»... en kort, intensiv, samtidigt tragisk och hysteriskt rolig roman.« Otto Ekman, Ny Tid

»... en intelligent satir, skriven med stor tilltro till läsarens förmåga att tillägna sig litteratur.« Sandra Stiskalo, DN

ur Jag önskar mitt hem aska:

»Kriget överrumplade oss mitt i alla skeenden. Vi blev stående blick stilla, avväpnade, ynkliga, hjälplösa och såg hur våra kroppar smälte samman med de minderåriga ockupanternas kroppar, för varje ny dag blev de till svårtydda signaturer av blod på de igensnöade fälten. Medan sammansmältningen pågår upplever jag då och då en dissociation  som om jag inte längre var jag, som om jag svävade ovanför min egen kropp, som nu påminner om en skissartad teckning, en satellitbild. Första gången jag gick igenom det här var efter en våldtäkt, nu kommer det tillbaka. Jag sätter mig och transkriberar en intervju med en ukrainsk kvinna som blev våldtagen av ryska soldater förra veckan. Samtidigt lyssnar jag på en mobilinspelning från en polisstation i Ryssland där en rysk kvinna torteras, jag lyssnar uppmärksamt och antecknar för att använda några rader i vår nyhetskanal. »Ditt as, nu får du på käften [otydbart] jag slår ihjäl dig, din jävel!« Jag känner igen den ryska kvinnan på rösten, ukrainskan har jag aldrig träffat. Rösterna liknar varandra och jag är rädd för att förväxla ljudfilerna. Jag får absolut inte blanda ihop dem.«