Maria Stepanova – författare

På väg till ett litteraturevenemang blir författaren M. strandsatt i en främmande stad. Inga tåg går därifrån, hon har förlorat sin telefon och ingen vet var hon befinner sig.

En tid dessförinnan har hon flytt sitt hemland, som invaderat en grannstat. I staden B. lever hon som i limbo, fylld av skam och förtvivlan inför kriget, avskuren från sitt hem och sitt språk, utan förmåga att tänka, leva eller skriva. Nu fylls hon av en rusig frihetskänsla. På denna okända plats kan hon vara vem hon vill och göra vad som helst. När hon stöter på ett resande cirkussällskap uppstår underbara flyktmöjligheter. Men minnena vill inte släppa henne fri. Bilder av barndomen fångar in henne gång på gång, böcker hon läst, filmer, tarotkort - de sista skimrande banden till en värld som håller på att försvinna.

Flyktpunkten rör sig omväxlande suggestivt och uppsluppet mellan dröm och verklighet, hotfull samtid och förlorat förflutet, litteratur och liv.

Maria Stepanova, född 1972 i Moskva, lever i exil i Berlin. Den självbiografiska, dokumentära romanen Minnen av minnet (2019) blev en världssuccé som har belönats med ett stort antal priser. Hennes senaste bok på Nirstedt/litteratur är diktsamlingen Vinterrit 20/21 från våren 2024. I Flyktpunkten hänger hon sig för första gången helt åt fiktionen.

"Utan möda utforskar hennes nya roman - översatt till lika saklig som poetisk prosa av Nils Håkanson - luckorna i tillvaron [. . .] Med bara en lätt överdrift: hos Stepanova räddar fiktionen liv." Aris Fioretos, DN.

"Den är väldigt mörk och hård och kall, och samtidigt är den barnslig på ett helt ljuvligt sätt [. . .] Rösten är igenkännlig, stilen är lite förnyad [. . .] Det akut samtida essäistiska slingrar sig runt en evig folksageton, infernalisk i sin oskuld. Översättningen av Nils Håkanson lika dubbelbottnad och vig [. . .] det här är en försåtsminerad berättelse om att laga det som gått itu; melankolisk, roande, rasande." Ulrika Milles, SVT Kulturnyheterna."

"Det här är en hejdlöst skriven roman, full av infall och tvära vändningar. Den är vidlyftig, expansiv, originell - ibland helt förryckt [. . .] Det är befriande och inspirerande att läsa denna handbok i oförutsägbarhetens konst." Björn Kohlström, Bernur.

"Trots att det inte spills en enda droppe blod är Flyktpunkten en storartad roman om krig och vad det gör med tankens frihet."Alba Mogensen, Ystads Allehanda.

När faster Galja dör lämnar hon efter sig en lägenhet full av bråte. Ingen vet var alla gamla saker kommer ifrån och fotoalbumen är fyllda av gåtfulla, främmande ansikten. Författaren börjar sortera bland släktens minnen, och fram växer en märkvärdig text som hon burit inom sig hela livet: en förening av familjekrönika, memoar, essä och historia. Maria Stepanovas jakt efter släktminnen går genom en rad berättelser om fotoalbum, grötdockor, kärleksbrev och angivarbrev, från judiska begravningsplatser till Leningrads belägring. I dialog med författare som Mandelstam, Proust och Sebald skapar hon en på samma gång riktningslös och mycket vittfamnande berättelse.

Maria Stepanova, född 1972 i Moskva, är poet, essäist, journalist och chefredaktör för nättidningen colta.ru. Minnen av minnet, hennes första roman, har fått stor uppmärksamhet både i Ryssland och internationellt och bl a belönats med Bolshaya Kniga-priset och Jasnaja Poljanas läsarpris.

»Det blir en akut och djupt berörande skildring skriven ur den personliga erfarenheten av att mitt i den större historiens sönderslitande virvlar bära de döda och efterhandsminnet på sina skuldror. Åh, vilken bok. Läs den.« Expressen

»Det är som om Stepanova skakar ett kalejdoskop för att vrida det mot en enhetlig bild och sedan skakar om igen (. . . ) en säregen kombination av tungt allvar, ett precist språk och en lättsam smekning.« Svenska Dagbladet

»Hennes roman är en serie resor utan mål eller slut, jag absorberas av dem och sörjer bara att själva boken ändå tar slut.« Dagens Nyheter

»Resultatet är ett smärre monster till bok som knappast låter sig baxas in i någon känd genrefålla, men också ett verk av det där slaget som läsaren kan slå upp praktiskt taget var som helst och vara säker på att hitta något spännande eller överraskande.« Aftonbladet 

»Det var länge sedan jag läste en så rik och generös bok. Så på en och samma gång virvlande och distinkt, sträng och lätt, rolig och gripande. Minnen av minnet är inget mindre än ett ömsint praktverk av skönhet och intelligens.« Sydsvenska Dagbladet

När den ödesdigra pandemin bröt ut blev Maria Stepanova tvungen att avsluta en vistelse i Cambridge. Hemma i Ryssland drabbades hon av en förlamande letargi; världen hade dragit sig tillbaka från henne, tiden blivit stum. När hon slutligen kom till sans började hon läsa Ovidius, och chocken efter smittans utbredning löstes upp i otaliga röster och bilder från denna helt ojämförliga gemensamma erfarenhet. Motiv och teman som legat vilande i henne fann med ens varandra, andra teman nådde sin bestämning. På samma sätt som i Kroppens återkomst (2021) fångar Stepanova in historiska och samtida katastrofer i en raffinerad väv av rytmer och stämmor. Långdikten som växer fram blir ett körverk om vinter och krig, fördrivning och exil, social isolering och existentiell övergivenhet - en besvärjelse av en frusen och långsamt tinande tid.

Maria Stepanovas roman Minnen av minnet (2019) blev en världssuccé som har belönats med ett stort antal priser. Till den svenska utgåvan av Vinterrit 20/21 fogar Stepanova ett nyskrivet förord som också behandlar Rysslands krig i Ukraina.

"Stepanova färdas lika lätt mellan öden och sinnesstämningar som flingorna förlorar sig i drivor. Tonen är behärskad och elegisk, klarsynt och livfull. Här finns ledsnad, undran, rådvillhet, men också själslig spänst." Aris Fioretos, DN.

"Det finns poeter som verkligen aktiverar läshjärnan, och Stepanova är en av dem." Sanna Samuelsson, GP.

". . . den skildrar en vintertid, ett slags stelfrusen tillvaro, men Stepanovas poesi är samtidigt så lekfull. Den rör sig obehindrat genom historiska epoker och stilarter, blandar fritt och vilt nästan tvångsmässigt, som ville dikten desperat finna den frihet som ändå finns innanför låsta dörrar." Therese Eriksson, SvD.

Maria Stepanova inleder Kroppens återkomst med att städa diktens rum genom en alfabetsdikt. I fyra sviter, där poesin, "ett mångögt absurt / Väsen med många munnar", lever samtidigt i många kroppar, inventerar hon världen på samma gång som hon frambesvärjer den eller försöker hålla kvar den. Historia och minne vävs in i vanliga människoliv, som en hemsökelse, men också lekfullt, genom poesins omförhandling av tid, kropp och rum. Minnet blir en ensam plats, men också befolkad och gemensam.

I ditt huvud finns alltid ett slutet rum,Där en flicka står utan kläder.  

Maria Stepanova, född i Moskva 1972, är poet, essäist, journalist och chefredaktör för nättidningen Colta. Poesiboken Kroppens återkomst har många teman och berättelsetrådar gemensamma med den internationellt hyllade romanen Minnen av minnet (2019).

På väg till ett litteraturevenemang blir författaren M. strandsatt i en främmande stad. Inga tåg går därifrån, hon har förlorat sin telefon och ingen vet var hon befinner sig.

En tid dessförinnan har hon flytt sitt hemland, som invaderat en grannstat. I staden B. lever hon som i limbo, fylld av skam och förtvivlan inför kriget, avskuren från sitt hem och sitt språk, utan förmåga att tänka, leva eller skriva. Nu fylls hon av en rusig frihetskänsla. På denna okända plats kan hon vara vem hon vill och göra vad som helst. När hon stöter på ett resande cirkussällskap uppstår underbara flyktmöjligheter. Men minnena vill inte släppa henne fri. Bilder av barndomen fångar in henne gång på gång, böcker hon läst, filmer, tarotkort - de sista skimrande banden till en värld som håller på att försvinna.

Flyktpunkten rör sig omväxlande suggestivt och uppsluppet mellan dröm och verklighet, hotfull samtid och förlorat förflutet, litteratur och liv.  

Maria Stepanova, född 1972 i Moskva, lever i exil i Berlin. Den självbiografiska, dokumentära romanen Minnen av minnet (2019) blev en världssuccé som har belönats med ett stort antal priser. Hennes senaste bok på Nirstedt/litteratur är diktsamlingen Vinterrit 20/21 från våren 2024. I Flyktpunkten hänger hon sig för första gången helt åt fiktionen.

"Utan möda utforskar hennes nya roman - översatt till lika saklig som poetisk prosa av Nils Håkanson - luckorna i tillvaron [. . .] Med bara en lätt överdrift: hos Stepanova räddar fiktionen liv." Aris Fioretos, DN.

"Den är väldigt mörk och hård och kall, och samtidigt är den barnslig på ett helt ljuvligt sätt [. . .] Rösten är igenkännlig, stilen är lite förnyad [. . .] Det akut samtida essäistiska slingrar sig runt en evig folksageton, infernalisk i sin oskuld. Översättningen av Nils Håkanson lika dubbelbottnad och vig [. . .] det här är en försåtsminerad berättelse om att laga det som gått itu, melankolisk, roande, rasande." Ulrika Milles, SVT Kulturnyheterna.

"Det här är en hejdlöst skriven roman, full av infall och tvära vändningar. Den är vidlyftig, expansiv, originell - ibland helt förryckt [. . .] Det är befriande och inspirerande att läsa denna handbok i oförutsägbarhetens konst." Björn Kohlström, Bernur.

"Visserligen får vi här bara följa den alltmer språklösa huvudpersonens tankar, men de vandrar med sådan stilistisk vighet - och i så oväntade riktningar - att de i sig själva utgör ett bevis för att litteraturen fortsätter leva i henne. Liksom i romantexten, där minnen och associationer, fixerade detaljer och hisnande historiska perspektiv, skapar ett djup som får tankebanorna att löpa samman i en flyktpunkt - som järnvägsräls vid horisonten." Niklas Qvarnström, Sydsvenskan.

»Rädsla och självömkan: det är allt som behövs för att man ska börja se sig på sig själv, inte som delaktig i historien, som ett historiens subjekt, utan som en förbrukningsvara åt historien.«

I oktober 2023 tilldelades Maria Stepanova Berman Literature Prize i Stockholm. I denna pamflett återges hennes tacktal i dess helhet, tillsammans med essän »Den ryska frågan«, som ursprungligen publicerades i ett samarbete mellan tidskriften Glänta och den ryska nättidningen Colta, där Stepanova var chefredaktör fram till Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina, då den förbjöds och släcktes ner. Med klarsyn, briljans och lågmält ursinne skriver hon om ett tillstånd som inte längre är »postkatastrofalt« - så som hon tänkte till helt nyligen - utan där den verkliga katastrofen ligger framför oss.

Maria Stepanova lever i exil i Berlin och Paris.