Maxim Grigoriev – författare

När Nikita var fjorton år gammal rymde han från Moskva till Paris. Nu är han medelålders, överviktig och utmattad. På en balkong i en främmande våning i Nice står han och tittar ut över vinterhavet. Nina var hans enda vän.

I emigrantens svartsynta medvetande går tidslinjerna omlott. Minnet är en stad. Den romantiska drömmen om det kosmopolitiska, öppna Europa krackelerar långsamt medan barndomsstaden får ett allt mer lockande, världsfrånvänt skimmer. Europa är en ny typ av exilroman: en vidräkning med nostalgi och hemlängtan. Den är även en hatfylld lovsång till den ryska emigrationens sekellånga historia, med den misantropiska grafomanen, uteserveringsfilosofen och misslyckade terroristen Nina i dess platslösa mitt.

S:t Petersburg, Berlin, Odessa, Porto. Maxim Grigorievs noveller söker sig till städer, ibland bara tanken på en stad, och rör sig gärna i såväl stadens som människolivets minst anslående utkanter. Årstiden är viktigare än årtalet, stämningen starkare än historien, längtan bort genomsyrar allt. En sexårig flicka är på väg hem genom ett ödsligt S:t Petersburg. Hennes mor har rakat av henne håret för att det ska bli fylligare när hon börjar skolan, och hon försöker gömma sig under sin stora panamahatt, medan vinden blåser. En kärlekshistoria i novellen ”Sehnsucht” spänner över tre städer och lika många decennier, men är längtan likadan på alla språk? I Odessa drömmer en ung pojke om att förbinda hela staden med en enda spårvagnsrutt, men när han blir sjuk är det i stället tiden som går i cirklar och diagonaler. En turist i ett novembertomt Porto har endast sällskap av måsarna. En bitter och fetlagd revolutionär svettas och väntar på att något ska hända i Aten. En man anländer till Berlin för att leta efter sin syster. Det blåser. Maxim Grigorievs noveller är byggda på stämningar och ögonblicksporträtt. Uppmärksamt tecknar han miljöer, situationer och årstidsväxlingar, där människor rör sig liksom lösgjorda, på jakt efter ett hem, eller kanske på flykt från ett.

Det är höst. Före detta filosofistudenten Herman för en stilla tillvaro i utkanterna av Berlin. Han går ut för att handla, sitter på en bänk och betraktar förbipasserande, återvänder hem och tillagar en kyckling. Vissa dagar regnar det. En dag slutar hans flickvän att höra av sig.

I den digitala verklighetens utmattande informationsmättnad smälter världen ihop till ett enda pågående nu. Genom bakgator i Berlin, Paris och Lissabon följer romanen en man som tycker sig finna en väg ut ur verkligheten. Men har det som hänt verkligen gjort det?

I en värld där allting är sammankopplat och genomlyst leder ingenting till någonting.

Det finns inga förklaringar.

Det finns inga berättelser.

I en värld full av närvaro är det som är borta det enda som märks.

När Nikita var fjorton år gammal rymde han från Moskva till Paris. Nu är han medelålders, överviktig och utmattad. På en balkong i en främmande våning i Nice står han och tittar ut över vinterhavet. Nina var hans enda vän.

I emigrantens svartsynta medvetande går tidslinjerna omlott. Minnet är en stad. Den romantiska drömmen om det kosmopolitiska, öppna Europa krackelerar långsamt medan barndomsstaden får ett allt mer lockande, världsfrånvänt skimmer. Europa är en ny typ av exilroman: en vidräkning med nostalgi och hemlängtan. Den är även en hatfylld lovsång till den ryska emigrationens sekellånga historia, med den misantropiska grafomanen, uteserveringsfilosofen och misslyckade terroristen Nina i dess platslösa mitt.

"Romain har kommit till Porto för att filma regnet och söka efter sina rötter. Etelle har flytt Ryssland och håller sig undan i ett vindsrum på Pensão A Portuguesa. Patricia är upprörd över den lokala bostadspolitiken. Bernardo har återvänt hem. Alda,"

Regnet skildrar en grupp unga människor i Porto som bestämmer sig för att göra något radikalt åt den kapitaldrivna gentrifiering och exploatering som pågår i den historiska stadskärnan. I ett fascinerande stilexperiment skriver Grigoriev fram en stum berättare, någon som enbart framträder genom vad andra säger – romanen är ett regn av andras repliker.

"Romain har kommit till Porto för att filma regnet och söka efter sina rötter. Etelle har flytt Ryssland och håller sig undan i ett vindsrum på Pensão A Portuguesa. Patricia är upprörd över den lokala bostadspolitiken. Bernardo har återvänt hem. Alda,"

Regnet skildrar en grupp unga människor i Porto som bestämmer sig för att göra något radikalt åt den kapitaldrivna gentrifiering och exploatering som pågår i den historiska stadskärnan. I ett fascinerande stilexperiment skriver Grigoriev fram en stum berättare, någon som enbart framträder genom vad andra säger – romanen är ett regn av andras repliker.

Maxim Grigorievs nya stora roman är en Stockholmsskildring. Och en vänskapsroman, en bildningsroman, en konstnärsroman. En roman om en abort. En roman om åtrå. En roman om kärleken till litteraturen.

Adrian, Kristian och Johannes möts i 20-årsåldern då de börjar studera litteraturvetenskap i Stockholm i början av 2000-talet. De tre vännerna tillbringar sin tid på universitetet och på Kafé Valand; de dricker punsch, går på klubben Metropolis och diskuterar litteratur. Adrian, den vackra tråkmånsen, som delvis växt upp i Ryssland och har sin mamma i en avlägsen förort, är en aspirerande poet med Gunnar Ekelöf som passion och förebild. När han och Kristian flyttar ihop i en andrahandslägenhet i Atlasområdet upptäcker Kristian till sin förvåning att han hyser ett starkt sexuellt begär till sin vän.

Åren går: tjugofyra år. Ungdomsdrömmarna falnar. Adrian skriver på sitt diktverk medan Johannes och Kristian etablerar sina medelklassliv. Hans relation med den nihilistiska Elena, som kommit som flykting från Ukraina, är uppslitande - och dödsdömd. I sin ständiga ensamhet, lika stor i Berlin och på spanska solkusten som i Norrland, upplever Adrian att vännernas svek blir allt fler. Allt blandas samman till en sorgesång över ett liv som inte finns, som inte blev.

Mot denna sol är den andra titeln i antologin Blå Blixt, en årligen återkommande antologi med nya poetiska röster.