Numret inleds med en självbiografisk skiss av rättshistorikern och psykoanalytikern Pierre Legendre. Därpå följer ett samtal mellan Per Magnus Johansson och Paul George Johansson med det övergripande temat erfarenhet och överlåtelse. I essän »Att skolas till poet« reflekterar Louise Glück över vad som har format hennes skrivande. Mikaela Blomqvist argumenterar för att jaget hos Glück alltid har drag av exempel. Parabeln ses som en typisk form i författarskapet och pekar ut den distans med vilken alla hennes dikter bör läsas. I sin dikt »dopet« undersöker Lyra Ekström Lindbäck den kristna namngivningen från en rad håll. I den därpå följande essän, »Nå? Fanns Gud?«, står utgångspunkten att finna i en scen ur Ingmar Bergmans Smultronstället. Över en längre tid har Per Magnus Johansson fört en dialog med Maxim Grigoriev i Paris, som följts upp av ett skriftligt utbyte vilket antagit formen av en ingående skildring av den samtida litteraturens villkor. Här publiceras ett kapitel ur Carl E. Schorskes Fin-de-siècle Vienna, som främst fokuserar på Oskar Kokoschka och Arnold Schönberg. Därpå följer ett samtal mellan Petra Gipp och Johan Linton som kretsar kring Gipps byggnader och hennes relation till sitt arkitektoniska skapande. Ett oväntat möte med den tongivande litteraturkritikern Fredrik Bööks dotter Gun Böök-Hederström återges i Paulus Tiozzos minnesteckning från en sensommardag i Förslöv i Skåne. Hannah Siegrist skriver om den delade staden Berlin, skildrad genom författarna Uwe Johnson (1934-1984)och Christa Wolf (1929-2011). Avslutningvis publiceras Ingela Strandbergs diktsvit »Hunden«.
