Ingela Strandberg – författare

”Strandbergs poesi är det vackraste jag läst på länge.” – Sydsvenskan

”Ingela Strandbergs författarskap har bara blivit mer intressant med tiden, och häröverträffar hon sig själv.” – Svenska Dagbladet

”Ingela Strandberg går här ännu längre i sina konstigt tröstande tankar på döden. Stirrar med ännu större djärvhet ut existensens utkanter.” – Aftonbladet

”Under sjöarna är på en gång enkla, suggestiva och mäktiga.” – Göteborgs-Posten

”Att läsa Ingela Strandbergs poesi är att för ett ögonblick ställa in världen på en alldeles egen frekvens.” – KULT magasin

” Allra mest imponerande är hur Strandberg lyckas balansera ett så rättframt uttryck med en blick riktad rakt mot grundvillkoren. Hon påminner om att det går att tala, eller åtminstone dikta, om liv, död och kärlek utan att hemfalla åt nednötta fraser.” – Dagens Nyheter

Ingela Strandberg fick år 2025 Aniarapriset och Samfundet De Nios Stora Pris, år 2024 tilldelades hon Svenska Akademiens Nordiska Pris.

Under sjöarna är en form av undersökning av verklighetens bottnar, ett försök att skriva sig fram och ner till en sorts harmoni med verkligheten. Att leva sig fram till en enkelhet.

Till sin hjälp har Ingela Strandberg sin inre hund. Lyssna till sjöarna, säger hon. Följ kroppen, så långt in som möjligt.

Frihet, frihet dunkar pulsen i de två diktsviter som utgör Att snara en fågel. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism.I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden.Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.

Ingela Strandberg debuterade för drygt 40 år sedan och har sedan dess gett ut en rad romaner och diktsamlingar, men det är lyriken som är huvudspåret i hennes författarskap. För första gången publiceras här en samlingsvolym med ett urval dikter. Från en av de första diktsamlingarna Ett rum för natten från 1984, till den senaste Den Stora Tystnaden vid Sirius nos från 2014. Akademiledamot Göran Malmqvist har skrivit förord, och den amerikanske litteraturprofessorn Scott Minar, som introducerat hennes dikter i USA, har skrivit efterord.

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

De senaste åren har det rapporterats om en läskris, om läskultur på nedgång och att barn inte längre läser som de har gjort tidigare. Som en motrörelse har läskampanjer lanserats där nyttan med läsningen och dess demokratiska funktion har framhållits. Hur ska man sortera och värdera bland allt som skrivs och sägs om barns läsning i dag? Finns det någon plats för barnets egen läsglädje bland alla krav och förhoppningar?

En stor del av barns läsande och arbetet med att knäcka läskoden äger rum i skolans svenskundervisning. Barnet och boken bjuder på inblickar i hur det kan se ut i både klassrum och skolbibliotek i dag. Hur är det till exempel att lära sig läsa när man har dyslexi eller om svenska inte är ens modersmål? Flera av bidragen ger också en mer nyanserad och forskningsbaserad bild av digitaliseringen och AI:s möjligheter såväl som hinder när det gäller barns läsande.

Barnet och boken samlar namnkunniga skribenter och forskare som belyser barns läsande utifrån sina skilda perspektiv. Antologin vill också påminna om barnets grundläggande möten med böckernas värld. Därför berättar flera skönlitterära författare om sin barndoms läsning och vad den har betytt för dem genom livet.

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.Ingela Strandberg

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.

Du skulle vakta sorgen och drömmarna

Du skulle vara platsens enkla byracka

kedjad vid universum

Du blev ett barn i ständig rörelse

I ständig väntan vaktande

Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.

Ingela Strandberg

Ingela Strandbergs diktsamling Lilla svarta hjärta är, liksom så mycket av vad hon tidigare skrivit, fast förankrad i en mycket sinnligt påtaglig verklighet, livet på landet i halländska Grimeton: ingen pastoral idyll, isolerad från världen utanför, men ändå en plats där naturen gör sig påmind, och lika mycket ett tillstånd. Ingela Strandbergs dikter har ett konkret och gestaltande bildspråk och ett slags språklig fröjd som ger dem ett särpräglat tilltal. Om Ingela Strandbergs förra diktsamling Lyssnaren skrev Svenska Dagbladet: "...den kan få en att tänka på den store engelske fårfarmaren och hovpoeten Ted Hughes och hans nobelpristagande irländske lärjunge Seamus Heaney. Det är helt enkelt poesi av hög klass, rytmiskt bearbetad och med en råbarkad åskådlighet..."

En död indian ska föras i bil från Seattle till en liten by i Arizona för att begravas. Det är en omöjlig resa, men svenska Livia och hennes livskamrat Tom är fast beslutna att genomföra den. För Livia innebär färden många korta, men livsviktiga möten med människor som alla har något att berätta. På ett inre plan reser Livia dessutom i sin barndoms landskap, minns solförmörkelsen med pappa och barnets förhöjda livskänsla.En indian i Seattle är en sorglustig skildring av en död på villovägar och om några levande som förirrar sig in till och bort från varandra. Det är en berättelse om barndomens kraft, om kärlek, om minnet och om könets obevekliga lek med leda och död.

Vinnare av Sveriges Radios Lyrikpris 2023

"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.

Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturens

obeveklighet: begär, födelse, död.

Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?

Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.

Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.

Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."

Naturen har en djup närvaro i Ingela Strandbergs poesi. Hon skildrar både den svenska landsbygdens traditioner och myter, och det högst samtida och vardagstriviala. Men framför allt utgör hennes diktspråk en förbindelse mellan två slags tystnader: den ensamma människans och naturens. I sin nya bok inleder hon ett samtal med en av naturens klassiska uttolkare, den amerikanske författaren Henry David Thoreau (1817-62), berömd för sin eremittillvaro vid Walden Pond. Det har resulterat i en självsvåldig och uppfinningsrik poesi, full av överraskande bilder och en lyrisk sensibilitet."Ni ska inte tro, herr Thoreau, att Ni kanlära mig något om att ta emot.Jag har ett innerligtförhållande till gryningen.En morron badade jagi sju sjöar och såg hurvinden vispade upp björkarnatill fluffiga klänningar som jagprovade, en efter en, medan ljusetdrog och drog i kedjornasom förankrade vattnet.Det rasslade i vildgåsenskött. Jag hörde värmen visslai en storlom. En förberedelsegömde sig stax under ytan av allt."

Ingela Strandbergs diktsamling Lilla svarta hjärta är, liksom så mycket av vad hon tidigare skrivit, fast förankrad i en mycket sinnligt påtaglig verklighet, livet på landet i halländska Grimeton: ingen pastoral idyll, isolerad från världen utanför, men ändå en plats där naturen gör sig påmind, och lika mycket ett tillstånd. Ingela Strandbergs dikter har ett konkret och gestaltande bildspråk och ett slags språklig fröjd som ger dem ett särpräglat tilltal. Om Ingela Strandbergs förra diktsamling Lyssnaren skrev Svenska Dagbladet: "...den kan få en att tänka på den store engelske fårfarmaren och hovpoeten Ted Hughes och hans nobelpristagande irländske lärjunge Seamus Heaney. Det är helt enkelt poesi av hög klass, rytmiskt bearbetad och med en råbarkad åskådlighet..."

En död indian ska föras i bil från Seattle till en liten by i Arizona för att begravas. Det är en omöjlig resa, men svenska Livia och hennes livskamrat Tom är fast beslutna att genomföra den. För Livia innebär färden många korta, men livsviktiga möten med människor som alla har något att berätta. På ett inre plan reser Livia dessutom i sin barndoms landskap, minns solförmörkelsen med pappa och barnets förhöjda livskänsla.En indian i Seattle är en sorglustig skildring av en död på villovägar och om några levande som förirrar sig in till och bort från varandra. Det är en berättelse om barndomens kraft, om kärlek, om minnet och om könets obevekliga lek med leda och död.

"På omslagsfotografiet står min far och jag grensle över våra cyklar och ser rakt fram på det som är utanför bilden. Min syster fotograferar. Mamma sitter på trappan till det stora, vita huset som pappa byggt. Hon har nyss mjölkat korna. Ensam. Min far byggde hus av trä och tystnad.Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död. Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet. Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död. Och här finns Trollkarlen, som försökte lära barnet det som det redan visste. Han hette Olof Jönsson och ansågs vara ett av världens märkligaste medier. Han deltog i seriösa parapsykologiska experiment i vetenskapens tjänst, mest i USA dit han emigrerade redan på femtiotalet. Han dog i Las Vegas 1997. Livet, liksom mjölken i bringaren, svalnar. Bringaren är tid och någonstans, i ett utklingande klockslag innanför en vägg, går den sönder. Bara i det rena varandet är frid, frid och sorg. Resten är splitter. Utanför bilden skiljs då och nu aldrig åt, utan möts i dikterna som kärlek, som trots. Dikterna säger mig att minnet är en lismande sanning. Ögonblicket är ditt enda vittne." /Ingela Strandberg

Ingela Strandberg debuterade för drygt 40 år sedan och har sedan dess gett ut en rad romaner och diktsamlingar, men det är lyriken som är huvudspåret i hennes författarskap. För första gången publiceras här en samlingsvolym med ett urval dikter. Från en av de första diktsamlingarna Ett rum för natten från 1984, till den senaste Den Stora Tystnaden vid Sirius nos från 2014. Akademiledamot Göran Malmqvist har skrivit förord, och den amerikanske litteraturprofessorn Scott Minar, som introducerat hennes dikter i USA, har skrivit efterord.

Frihet, frihet dunkar pulsen i de två diktsviter som utgör Att snara en fågel. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism.I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden.Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.Ingela Strandberg

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.Du skulle vakta sorgen och drömmarnaDu skulle vara platsens enkla byrackakedjad vid universumDu blev ett barn i ständig rörelseI ständig väntan vaktandeSå talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.Ingela Strandberg

Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.

Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturens

obeveklighet: begär, födelse, död.

Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?

Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.

Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.

Så går jag in och ut från återkomst till återkomst.

Ingela Strandberg

Vinnare av Sveriges Radios Lyrikpris 2023

"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.

Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturens

obeveklighet: begär, födelse, död.

Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?

Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.

Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.

Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."

Frihet, frihet dunkar pulsen i de två diktsviter som utgör Att snara en fågel. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism.I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden.Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.Ingela Strandberg

I det föränderliga landskapet står några gamla lador kvar. De har följt mig sen jag föddes och ingjutit i mig att denna plats är den jag ska vara på. Varje gång jag flytt har de kallat mig tillbaka. Ända bort till en motorväg i amerikanska Mellanvästern nådde mig deras röster i hägrar, floder, berg.Du skulle vakta sorgen och drömmarnaDu skulle vara platsens enkla byrackakedjad vid universumDu blev ett barn i ständig rörelseI ständig väntan vaktandeSå talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.Ingela Strandberg

Naturen har en djup närvaro i Ingela Strandbergs poesi. Hon skildrar både den svenska landsbygdens traditioner och myter, och det högst samtida och vardagstriviala. Men framför allt utgör hennes diktspråk en förbindelse mellan två slags tystnader: den ensamma människans och naturens. I sin nya bok inleder hon ett samtal med en av naturens klassiska uttolkare, den amerikanske författaren Henry David Thoreau (1817-62), berömd för sin eremittillvaro vid Walden Pond. Det har resulterat i en självsvåldig och uppfinningsrik poesi, full av överraskande bilder och en lyrisk sensibilitet."Ni ska inte tro, herr Thoreau, att Ni kanlära mig något om att ta emot.Jag har ett innerligtförhållande till gryningen.En morron badade jagi sju sjöar och såg hurvinden vispade upp björkarnatill fluffiga klänningar som jagprovade, en efter en, medan ljusetdrog och drog i kedjornasom förankrade vattnet.Det rasslade i vildgåsenskött. Jag hörde värmen visslai en storlom. En förberedelsegömde sig stax under ytan av allt."

"Att möta en hund, antingen i fysisk skepnad ute på landsvägen eller som en inre hund, kan uppenbara mycket som ligger gömt under bilden. Den fysiska hunden, raggig och till synes herrelös, kan bli en vän att samtala med och den som får en att acceptera att man själv är hund.I landskapet ingår inte bara den halländska jordbruksbygden i inlandet utan också planeterna, stjärnbilderna. Jag fick tidigt lära mig att umgås med rymden, ja, den är lika närvarande som marken jag går på.En hund går alltid vid sidan av. Det har jag också alltid gjort. Jag går vid sidan av och ser på. Det är där, vid sidan av, det är lättast att rymma. Antingen till en ko eller till en häst. Eller till himlavalvets urtystnad."Ingela Strandberg

Ingela Strandbergs diktsamling Lilla svarta hjärta är, liksom så mycket av vad hon tidigare skrivit, fast förankrad i en mycket sinnligt påtaglig verklighet, livet på landet i halländska Grimeton: ingen pastoral idyll, isolerad från världen utanför, men ändå en plats där naturen gör sig påmind, och lika mycket ett tillstånd. Ingela Strandbergs dikter har ett konkret och gestaltande bildspråk och ett slags språklig fröjd som ger dem ett särpräglat tilltal. Om Ingela Strandbergs förra diktsamling Lyssnaren skrev Svenska Dagbladet: "...den kan få en att tänka på den store engelske fårfarmaren och hovpoeten Ted Hughes och hans nobelpristagande irländske lärjunge Seamus Heaney. Det är helt enkelt poesi av hög klass, rytmiskt bearbetad och med en råbarkad åskådlighet..."

”Strandbergs poesi är det vackraste jag läst på länge.” – Sydsvenskan

”Ingela Strandbergs författarskap har bara blivit mer intressant med tiden, och häröverträffar hon sig själv.” – Svenska Dagbladet

”Ingela Strandberg går här ännu längre i sina konstigt tröstande tankar på döden. Stirrar med ännu större djärvhet ut existensens utkanter.” – Aftonbladet

”Under sjöarna är på en gång enkla, suggestiva och mäktiga.” – Göteborgs-Posten

”Att läsa Ingela Strandbergs poesi är att för ett ögonblick ställa in världen på en alldeles egen frekvens.” – KULT magasin

” Allra mest imponerande är hur Strandberg lyckas balansera ett så rättframt uttryck med en blick riktad rakt mot grundvillkoren. Hon påminner om att det går att tala, eller åtminstone dikta, om liv, död och kärlek utan att hemfalla åt nednötta fraser.” – Dagens Nyheter

Ingela Strandberg fick år 2025 Aniarapriset och Samfundet De Nios Stora Pris, år 2024 tilldelades hon Svenska Akademiens Nordiska Pris.

Under sjöarna är en form av undersökning av verklighetens bottnar, ett försök att skriva sig fram och ner till en sorts harmoni med verkligheten. Att leva sig fram till en enkelhet.

Till sin hjälp har Ingela Strandberg sin inre hund. Lyssna till sjöarna, säger hon. Följ kroppen, så långt in som möjligt.

”Strandbergs poesi är det vackraste jag läst på länge.” – Sydsvenskan

”Ingela Strandbergs författarskap har bara blivit mer intressant med tiden, och häröverträffar hon sig själv.” – Svenska Dagbladet

”Ingela Strandberg går här ännu längre i sina konstigt tröstande tankar på döden. Stirrar med ännu större djärvhet ut existensens utkanter.” – Aftonbladet

”Under sjöarna är på en gång enkla, suggestiva och mäktiga.” – Göteborgs-Posten

”Att läsa Ingela Strandbergs poesi är att för ett ögonblick ställa in världen på en alldeles egen frekvens.” – KULT magasin

” Allra mest imponerande är hur Strandberg lyckas balansera ett så rättframt uttryck med en blick riktad rakt mot grundvillkoren. Hon påminner om att det går att tala, eller åtminstone dikta, om liv, död och kärlek utan att hemfalla åt nednötta fraser.” – Dagens Nyheter

Ingela Strandberg fick år 2025 Aniarapriset och Samfundet De Nios Stora Pris, år 2024 tilldelades hon Svenska Akademiens Nordiska Pris.

Under sjöarna är en form av undersökning av verklighetens bottnar, ett försök att skriva sig fram och ner till en sorts harmoni med verkligheten. Att leva sig fram till en enkelhet.

Till sin hjälp har Ingela Strandberg sin inre hund. Lyssna till sjöarna, säger hon. Följ kroppen, så långt in som möjligt.