Arkeologi

Renjägarkvinnan på den skånska tundran blickar upp mot en gnistrande stjärnhimmel, tonårsflickan äter en portion hallon i darrande vetskap om att hon strax ska dränkas och den tyska trälpojken friköps och återförenas med sin gråtande mor.Med sprudlande berättarglädje låter Jonathan Lindström den senaste arkeologiska och historiska forskningen förenas i en myllrande, engagerande och helt ny bild av Sverige under 14 000 år. I denna sammanhängande skildring av migrationer, kolonisationsprojekt, träluppror och tidigare okända bronsåldersriken, handelsvälden och stora slag får vi för första gången en verklig förståelse för historiens drivkrafter, och hur de verkar från forntid till idag. Enskilda människoöden varvas med rikens uppgångar och fall. Vi möter sveaköpmännen som på kamel tar sig till världsstaden Bagdad och den gutniske romveteranen Harkilar när han i sällskap av tjugo frustande krigare styr sitt roddarskepp över havet.

”Suggestivt målar han upp bilden av hur en forntida sagoförtäljare i skymningen leder sin publik längs ristningens tablåer och ingående återger den storslagna berättelsen om hur svearnas mytiske urkung Ingwaz med åtta skepp ger sig ut på färd över Östersjön. Ett äventyr som liknar inte bara Odyssén, utan också den isländska sagan om Ingvar den vittfarne.”Lars Linder, Dagens Nyheter

”Lindström är en gudabenådad berättare, stilist och pedagog som lyckas förmedla både forskningsrön och komplicerade tankegångar.”BTJ – betyg 5 av 5: Briljant

”Ett mästerverk! Som akademisk bok är den djärv, vilket jag tycker om. Hela idén om Ingwazsagan som prototyp, applicerat med konkreta exempel, är originell.”Kristian Kristiansen, professor i arkeologi

En kylslagen majdag för ett sekel sedan gjorde ynglingen Einar Kjellén en makalös arkeologisk upptäckt. Under mossan på en uppländsk bergknalle hittade han världens äldsta bildberättelse, dold sedan bronsåldern. I myllrande hällristningsscener återges där en mytisk hjältes skeppsfärd till undergången vid världens kant.

Jonathan Lindström följer upp Sveriges långa historia med ännu en pionjärgärning när han med stor inlevelse tar sig an det muntliga berättandets historia. Med hjälp av ny forskning återskapar han inte bara bronsåldershjältens äventyr utan lyckas även rekonstruera människans berättarkultur under hundratusentals år. Vi får möta Islands första sagoförfattare, verklighetens Homeros, boskapsnomadernas skalder och mammutstäppens dansande schamaner. Följ med på ett svindlande forskningsäventyr som för oss bakåt i historien till de kvinnor som sjöng vid längesedan slocknade eldar under en stjärnhimmel som själva tiden vridit ur led.

Mycket har hunnit hända inom DNA-forskningen sedan Karin Bojs skrev Augustprisvinnaren Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren (2015) och uppföljaren Svenskarna och deras fäder - de senaste 11 000 åren (2016).

Bland annat börjar forskare kunna urskilja hur vandringsmönstren har skilt sig åt för Europas fäder och mödrar.

En hel del, visar det sig.

Karin Bojs borrar i äldre påståenden om folkvandringar och könsroller, och visar vad den allra senaste vetenskapen kan säga.

Resan går från regnskogens schimpanser till Nordens sköldmör. Via bland annat neandertal-sex, de första hundarna, den första metallen, de första tama hästarna och ett 5000 år gammalt incestfall på Irland.

I Uppåkra utanför Lund breder odlingsfälten ut sig över den skånska slätten. Men i över tusen år fanns här ett rikt maktcentrum stort som en stad, med hövdingahall, tempel och mängder av hantverkshus och gårdar. Det var en unik plats i den skandinaviska järnålderns historia, betydligt större än de mer kända Birka och Hedeby, med långväga kontakter ut i världen. Än har bara ett par promille av området grävts ut, ändå har fantastiska fynd hittats som förändrar vår syn på historien.

I "Tusen år i Uppåkra" berättar Dick Harrison om staden som försvann och föll i glömska och ger samtidigt en levande bild av livet i Norden, så som det såg ut på sagornas och hjältedikternas tid – från förromersk järnålder till vikingatid.

I denna magnifika fotobok får vi följa med dykarna Jonas Dahm och Carl Douglas till de mest spektakulära vraken i Östersjön. Detta unika hav rymmer närmare 100 000 vrak – det kalla vattnet och avsaknaden av skeppsmask har skapat en skattkista för vrakletare. Det är regalskepp från stormaktstiden, ståtliga träskepp från 1700-talet, lastfartyg från 1800-talet och ubåtar från andra världskriget. Ombord på dessa sjunkna skepp har tiden stått stilla – ofta känns det som om besättningen nyss lämnat fartyget. Vraken blir ett slags tidsmaskiner, en märklig blandning av brutal dramatik och det mjukt insomnade.

Dessa fantastiska bilder av vrak har väckt uppmärksamhet över hela världen och de visas här för första gången i riktigt stort format.

»För den historiskt intresserade är boken en veritabel guldgruva.« Kungsälvs-posten

Bohuslän har varit skådeplats för många stormiga strider under århundradenas lopp. Danska och norska stormän har kämpat om herraväldet, vikingar har gett sig ut på Nordsjön för att kolonisera de brittiska öarna, Island och Grönland. Men här blomstrade också Kungahälla, Norges mest betydande stad under 1100-talet, och en rad andra livliga handelsplatser utmed älven och kusten.

På Bohus fästning tar flera färgstarka personer plats på scen - kung Magnus Eriksson, som under 1300-talet regerade över både Norge och Sverige, och senare unionsdrottningen Margareta. Heliga Birgitta dyker också upp, både i rollen som bröllopsgäst och lärare åt Magnus Erikssons hustru, Blanka av Namur.

Tomas Andersson är arkeolog, historiker och författare. I Bohusläns historia - som tar avstamp i yngre järnålder och sträcker sig fram till freden i Roskilde 1658 - riktar han allt strålkastarljus mot landområdet som på 1300-talet hade kunnat utvecklas till ett eget mellannordiskt kungarike. För första gången i bokform får området sin egen historia berättad, fri från norska, danska och svenska övertoner.

Utnämnd till "Årets bok om svensk historia 2016" av Nättidningen Svensk Historia

Först befolkades nuvarande Sverige av stenåldersjägare. Efter några tusen år anslöt bönderna. Det har DNA-tekniken nyligen lärt oss. Men bara några få procent av nu levande svenska män kan spåra sina fädernelinjer till de första jägarna och de första bönderna. De allra flesta – runt 80 procent – härstammar från ett fåtal mäktiga män som kom hit i samband med bronsåldern.När vi lägger ihop DNA-resultat från professionella forskare och släktforskande privatpersoner, framträder en ny bild av Sveriges historia. En mycket finkalibrerad bild, där de flesta svenska män kan hitta sina egna linjer i det stora gemensamma släktträdet. Svenskarna och deras fäder – de senaste 10 000 åren borrar vidare efter Karin Bojs Augustprisbelönade Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren och Peter Sjölunds populära Släktforska med DNA.

Vinnare av Augustpriset 2015 och utnämnd till "Årets bok om svensk historia 2015" av Nättidningen Svensk Historia

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och låta DNA-trådarna knyta ihop henne själv med forntidens människor. Hon läste studier, intervjuade forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt. Sedan 1980-talet har DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling. Den har revolutionerat såväl kriminalteknikers arbete som biologisk och medicinsk forskning, och har på senare år börjat bidra till ny kunskap inom arkeologi och historia. Till och med släktforskande privatpersoner har börjat använda DNA som verktyg. Med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen går det numera att hitta kusiner, sysslingar och bryllingar, och även släktingar som levde för mycket länge sedan – under den senaste istiden och ännu längre tillbaka. Resultatet av Karin Bojs arbete blev en bok om hennes ursprung och hennes familj. Men också om oss andra. Vi är ju släkt. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader. DNA-trådarna knyter ihop oss alla.

Under 1 500 år var Skedemosse på Öland en helig sjö dit befolkningen sökte sig för att offra. Traditionen inleddes cirka 400 år före vår tideräknings början och upphörde först när ön kristnades. Gåvorna till de högre makterna var av olika karaktär; vanligast var djur, särskilt hästar. De dödades och köttet åts upp av de som deltog i ceremonin, medan gudarna fick de köttfattiga delarna. Dessa handlingar avsågs att särskilt tillägnas fruktbarhetsgudarna. Till och med människor lämnades som offer, vilket senare utgrävningar konstaterat i fynd av ett 40-tal individer.

Under en senare period, 200–500 år efter vår tideräkning, sänkte man ned andra föremål, nämligen krigares vapen och personliga utrustning – något som vittnar om fientliga överfall på Öland. Dessa anfall slogs dock tillbaka och förlorarnas attiraljer offrades i sjön sedan den förstörts. Ytterligare en kategori utgörs av de guldsmycken som hittats i mossen, i vissa fall tillverkade bara för att vigas åt sjön. Skedemosse är för övrigt en av de guldrikaste fyndplatserna i hela Sverige.

Om författaren

Kent Andersson är docent i arkeologi och författare. Han arbetade många år på Historiska museet, bland annat som ansvarig för Guldrummet. Han är bosatt i Uppsala och författare till många böcker inom sitt fack, särskilt om järnåldern.