En för att stanna, en för att gå

"På omslagsfotografiet står min far och jag grensle över våra cyklar och ser rakt fram på det som är utanför bilden. Min syster fotograferar. Mamma sitter på trappan till det stora, vita huset som pappa byggt. Hon har nyss mjölkat korna. Ensam. Min far byggde hus av trä och tystnad.

Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död.

Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet.

Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död.

Och här finns Trollkarlen, som försökte lära barnet det som det redan visste. Han hette Olof Jönsson och ansågs vara ett av världens märkligaste medier. Han deltog i seriösa parapsykologiska experiment i vetenskapens tjänst, mest i USA dit han emigrerade redan på femtiotalet. Han dog i Las Vegas 1997.

Livet, liksom mjölken i bringaren, svalnar. Bringaren är tid och någonstans, i ett utklingande klockslag innanför en vägg, går den sönder.
Bara i det rena varandet är frid, frid och sorg.
Resten är splitter.
Utanför bilden skiljs då och nu aldrig åt, utan möts i dikterna som kärlek, som trots.
Dikterna säger mig att minnet är en lismande sanning. Ögonblicket är ditt enda vittne."

/Ingela Strandberg