Mini-intervju med Anders Roslund

Från att vara dubbelförfattare skriver du numera ensam – vad är skillnaden?

När cancern tog Börges liv hade vi redan gått skilda vägar – det kändes skönt för oss båda att det var vi som avslutade Roslund & Hellström, inte den jävla döden. Att skriva de fyra senaste böckerna (och alla kommande) ensam, innebär att jag i stället bråkar med mig själv, övertygar mig själv om vilken väg texten och storyn är på väg. Jag saknar honom varje dag och älskar samtidigt mitt nya författarliv, att fortsätta resan med Grens och Hoffmann och att i spänningsromanens form undersöka det förbannade verktyget våld.

När var senaste gången du var riktigt rädd och varför?

När jag åkte till Colombia för boken Tre Minuter och drogdjungeln där. Trots att jag tidigare länge levt med dödshot – jag var den dödshotade tv-reportern på kvällstidningarnas löpsedlar, utsattes för skenavrättning, bodde på hotell och fejkadresser, levde med beväpnad livvakt i mitt eget vardagsrum – hade jag aldrig känt den sortens rädsla som jag gjorde när jag befann mig mitt i den märkliga värld där livet inte betyder ett skit om det står i vägen för profiten.

Vad är din största läsupplevelse?

Det kommer alltid att förbli 491 av Lars Görling, som jag läser om sisådär en gång om året. Den står på skrivbordet i min författarlya, är lika gammal som jag och så aktuell. All denna tid och ändå är det liksom samma kriminella och vilsna unga människor som jag själv skriver om.